Hur vitlöken fick sitt ”bett”

Det är välkänt att rå vitlök, speciellt i ren krossad form, kan “brännas” rejält på tungan. Den exakta mekanismen bakom detta har hittills varit oklar, men nu har en forskargrupp vid Scripps Research Institute in La Jolla, California rett ut begreppen: det som bränns på tungan är allicin, en substans som bildas när man krossar eller hackar vitlöken.

Det är tidigare känt att bl a pepparämne från chilifrukter får sina ‘heta’ egenskaper genom att det reagerar med värmesensorer på tungan. Nervcellernas signaler tolkas (precis som vanligt, när de aktiveras av hög temperatur) som ‘Aj! Hett!’ av hjärnan. På ett liknande sätt aktiverar mentol och andra kylande ämnen tungans köldsensorer. Sensorerna finns dock inte bara i tungan, utan även i hög täthet i kroppens slemhinnor och i ögonen, samt i en mindre täthet på huden – vilket alla kan inse som någon gång råkat få chili i ögonen. Allicin från vitlök fungerar både som pepparämne och menthol; det aktiverar både kroppens värmesensorer och dess köldsensorer.

Allicin, tillsammans med tre liknande substanser, bildas från det luktlösa ämne som kallas alliin och finns naturligt i vitlöken. Alla bidrar till vitlökens karakteristiska smak, men det är bara allicin som känns starkt.

Varför smakar maten mer när man saltat på den?

På min kurs i Polen lärde jag mig många intressanta saker – bland annat fick jag en förklaring till varför maten smakar mer när man saltat på den. Enligt Dr Patrick Mielle vid INRA – Lab. de Recherche sur les Arômes (http://www.inapg.inra.fr/ens_rech/siab/asteq/acgrparomas.htm) är det en fråga om simpel fysik. När man saltat på maten binder saltet mer vatten, vilket hjälper till att frigöra aromämnen som tidigare var bundna i vattnet.

Så, är det en rimlig förklaring – om man ökar salthalten med ett kryddmått salt, kan det verkligen göra någon skillnad? Ja, iallafall delvis: vi människor har åtminstone för vissa ämnen en detektionströskel som är väldigt låg (ungefär 10^-14 M, mol per liter, i luft). I vissa fall regarerar vi starkt på en ändring i koncentration, i vissa fall betydligt svagare. Även en mycket liten ändring i doftämneskoncentration borde då (i de fall vi reagerar starkt på skillnader) kunna upptäckas. Det intressantaste är, enligt min mening, att vi kommer märka den tydligaste skillnaden just för dessa ämnen – för ämnen där vi inte reagerar lika starkt på skillnader måste vi salta betydligt mer för att få en märkbar ändring.

En annan intressant sak är att doft/smakämnet i gurka är samma ämne som i bärfis, fast i en många gånger lägre koncentration. Så salta inte för mycket på din gurka, den kan börja smaka bärfis …

Kan p-piller minska sexlusten “för evigt”?

En av de mindre omtalade effekterna av p-piller är att de minskar sexlusten, genom att sänka testosteronhalten. Dels minskas produktionen av testosteron, dels ökar produktionen av ett ämne (SHBG) som binder till och tar bort testosteron. Dessa effekter har hittils antagits vara övergående och trotts försvinna när man slutar ta pillren. En studie vid Boston University har nu visat att halten av SHBG är 7 ggr så hög hos kvinnor som tar p-piller än hos de som aldrig gjort det. Intressant men obehagligt nog kvarstod en stor del av effekten så länge som ett år efter att testpersonerna slutat ta p-piller: efter ett år var halten av SHBG fortfarande 3-4 ggr högre än hos de som aldrig tagit p-piller. Effekterna på längre sikt är ännu inte kända. Irwin Goldstein, som lett studien säger: “Det finns en risk för att detta kan prägla kvinnan under resten av hennes liv”.

Kan p-piller minska sexlusten "för evigt"?

En av de mindre omtalade effekterna av p-piller är att de minskar sexlusten, genom att sänka testosteronhalten. Dels minskas produktionen av testosteron, dels ökar produktionen av ett ämne (SHBG) som binder till och tar bort testosteron. Dessa effekter har hittils antagits vara övergående och trotts försvinna när man slutar ta pillren. En studie vid Boston University har nu visat att halten av SHBG är 7 ggr så hög hos kvinnor som tar p-piller än hos de som aldrig gjort det. Intressant men obehagligt nog kvarstod en stor del av effekten så länge som ett år efter att testpersonerna slutat ta p-piller: efter ett år var halten av SHBG fortfarande 3-4 ggr högre än hos de som aldrig tagit p-piller. Effekterna på längre sikt är ännu inte kända. Irwin Goldstein, som lett studien säger: “Det finns en risk för att detta kan prägla kvinnan under resten av hennes liv”.

Tunt med poster den närmaste veckan…

… jag kommer vara på kurs i Polen.

Barn till äldre mödrar kan få ett kortare liv?

Studier på möss visar att (mus)ungar till äldre (mus)mammor får kortare livslängd och väger mindre när de föds, har forskare vid spanska University of Valencia visat. De har dock inte ännu hittat en bestämd orsak som ligger bakom den kortare livslängden, och ungarna hade inga andra skador.

För människor är ämnet ännu nästan helt okänt – förutom kunskapen om att barn till äldre mödrar oftare har kromosomskador. Men den här studien lär säkert få fart på forskningen inom området, eftersom trenden att förstagångsföderskor blir äldre är utbredd i stora delar av världen.

Tidig hårlöshet hos män ärvs via mamma

Det är allmänt känt att om en man vill veta om han kommer bli skallig tidigt ska han titta på när morfar blev det – inte pappa. En tysk forskargrupp har upptäckt att detta stämmer – genen för tidig hårlöshet sitter på X-kromosomen. Denna gen bidrar till att mängden androgenreceptorer i skalpen ökar. Jämfört med andra män får de med denna gen således en större effekt av samma dos androgen, och tappar därmed håret tidigare.

Androgen är en samlingsterm för substanser som utvecklar och underhåller maskulina karakteristika hos ryggradsdjur (både naturliga och syntetiska ämnen).

En bättre förklaring för geografiska skillnader i hudfärg

Skillnader i hudfärg beror på en avvägning mellan att förhindra UV-strålningsberoende nedbrytning av B-vitamin och att underlätta likaledes UV-strålningsberoende bildande av D-vitamin. Styrkan hos UV-strålningen på en viss plats förutsäger därmed ca 70% av varibiliteten i hudfärg. Den gamla tumregeln ‘mörkare hud ju närmare ekvatorn’ är således inte helt sann: högre höjder ger till exempel högre UV-strålning, och kvinnor är generellt mer blekhyade än män eftersom barnafödande och amning kräver mer D-vitamin. Folkgrupper som har ovanligt blek eller mörk hy för sin omgivning är ofta relativt nyligen (på en tidsskala av några tusen år) ditkomna.

Denna information kommer från Nature ‘News and Views’ (kräver prenumeration på Nature). Speciellt intressant är, enligt min mening, den delvisa förklaring detta ger för den fortfarande mycket vanliga inställningen att blek hud hos kvinnor är vackert – om D-vitamin är viktigt för förmågan att få livskraftiga barn kan blek hy (precis som vissa proportioner på byst, höfter etc) signalera att en kvinna är en ‘bra barnaföderska’. (Naturligtvis har en stor del av hudblekningskulturen andra uppenbara orsaker)

En vinnande strategi att få opponenten att se rött

I dagens Nature rapporteras att idrottare som bär röda kläder har en mätbar fördel – det ökar uppenbarligen deras chanser att vinna. Analysen gjordes på vinnare i fyra grenar i senaste OS, där tävlanden slumpvis tilldelas en blå eller röd dräkt (som designat för ett vetenskapligt försök!). Artikelförfattarna säger att orsaken är oklar, men drar paralleller till djurvärlden där hanar ofta hävdar sin överlägsenhet med hjälp av (röd) färg. De spekulerar i att dra på sig den röda dräkten kan trigga de tävlande genom att ge dem en extra “testosteronkick”.

Om de lägger upp sitt resonemang längs den linjen skulle man ju kunna tro att de bemödar sig om att tala om ifall de räknat sin statistik på män eller kvinnor, eller kanske bägge (både män och kvinnor blir visserligen mer kompetitiva av högre testosteronnivåer, men rimligtvis inte på exakt samma sätt)? Inte då, varken i artikeln, nyhetsreleasen eller det kompletterande materialet står det något om könsfördelningen bland de som ingår i statistiken. Så ja, rapporten är intressant – men det är väldigt svårt att dra några slutsatser av den.

Men det ger ju onekligen en ny dimension åt den röda “maktslipsen”.

Att odla stora diamanter

Att odla riktigt stora diamanter kan man tänka sig är svårt. Annars skulle någon redan ha gjort det, tycker man – om inte annat för att de faktiskt är användbara på grund av sin hårdhet.

Nu finns det tydligen grupper som utvecklar nya metoder. Vad sägs om att växa diamanter med en hastighet av upp till 1 mm i timmen (jo, snigelfart i andra sammanhang, men snabbt i detta), upp till 300 karat stora och även helt färglösa? Singelkristaller?

Naturligtvis är tanken att de ska kunna användas i olika industriprocesser, men Koh-i-noor får nog akta sig. Om inte alltför lång tid kan det vara syntetdiamanter som är störst och vackrast.