Varför klumpar skräp ihop sig på vattnet?

Såhär i sommartid brukar man (åtminstone jag) fundera lite löst varför skräp egentligen tycks klumpa ihop sig på vattenytan. Hittills har jag nog avfärdat det som en slump, men det verkar faktiskt finnas en förklaring (som t o m är intressant nog att den får vara med i Nature).

Det är dessutom en rätt elegant förklaring. Känns Arkimedes princip bekant, att en kropp tränger undan en vattenvolym som motsvarar dess massa? Den är dock en sanning med modifikation när det gäller små objekt som har stor yta i förhållande till sin massa. Om objektets yta är vattenavstötande (tänk Teflon) kommer det att ligga mindre i vattnet än ett neutralt objekt av samma storlek och således upplevas som tyngre. Om objektets yta däremot “gillar” vattenmolekyler (tänk glas) kommer det att ligga mer i vattnet och upplevas som lättare. Tunga små objekt kommer att “släpa efter” lite med varje våg tills de hamnar – som en grupp – i en position där vattnet bara rör sig vertikalt. Lätta små objekt, å andra sidan, accelereras mer än vattnet och kommer så småningom att gruppera ihop sig i en position där vattnet bara rör sig horisontellt.

Länkar
ScienceNow (kräver prenumeration)
Natureartikel (kräver prenumeration)
gruppens hemsida

Artificiell nyfikenhet ger mer flexibla robotar

Sony utvecklar en ny generation av Aibo-hundar – den här gången med artificiell nyfikenhet. De nya Aibo-valparna får två kontrollsystem: ett lågnivåsystem som kontrollerar enkla beteenden och försöker förutsäga hur de påverkar världen, och ett metasystem som analyserar hur bra lågnivåsystemets förutsägelser är samt hanterar “motivationen”. Metasystemet styr robothundarna att lägga sig till med beteenden som de snabbt kan lära sig att förutse konsekvenserna av, men som också har stor “lärandepotential”. Och, inte minst, att bli uttråkade – det vill säga ge upp på beteenden som inte verkar leda till ytterligare kunskaper.

För att visa att nyfikenheten får robothundarna att utvecklas sattes de i en lekhage där de typiskt – på några timmar – gick från okoordinerade benrörelser till att krypa och leka med bollar. Förhoppningen är att nyfikenhet ska få dem att gå till mer och mer komplexa beteenden – något som kanske kan vara användbart också för andra adaptiva robotar. Men det återstår ännu att se att det fungerar över en längre tid.

Länkar
New Scientist
ITworld.com