Ingen enkel relation mellan ekonomisk status och hälsa i “nyrika” länder

Barn till välbeställda, välutbildade föräldrar har inte nödvändigtvis bättre hälsa än andra barn. Åtminstone inte om de bor i ett land som först nyligen fått en “industrilands-kultur”. Det visar en europeisk studie som jämför danska, estniska och portugisiska barns hälsa (mer specifikt deras nivåer av insulinresistens, ett förstadium till diabetes som ökar risken för flera olika sjukdomar). Deltagarna var 9 eller 15 år gamla, drygt 1000 barn per land.

Generellt sägs högre utbildade, rikare personer ha bättre hälsa. I Danmark hade rikare och mer välutbildade föräldrar också barn med lägre insulinresistens, men i Estland och Portugal var förhållandet det omvända. (I New Scientists rapportering om studien är lägre insulinresistans ekvivalent med bättre hälsa.)

Faktorn bakom den ökade insulinresistansen, anser forskarna, är att riskbeteenden för diabetes – onyttig mat och för lite motion – blir statusbeteenden i länder där man inte kunnat njuta av dem förrän nyligen. Situtaionen i Estland och Portugal jämförs med Storbrittannien i slutet av 1900-talet. Trenden där och i andra industriländer har varit att välbeställda skaffar sig bättre vanor med tiden, medan inte fullt så välbeställda tar över riskbeteendena. Således – om resonemanget håller – kan man vänta sig liknande resultat för till exempel indiska och kinesiska barn.

Man ser från de här resultaten, säger forskarna, att hälsa har både ekonomiska och kulturella faktorer. Detta är väl knappast förvånande, med tanke på att diabetes anses vara en “kultursjukdom” (eftersom livsstil har sådan påverkan på risken att utveckla sjukdomen). Hade man valt till exempel tuberkulos eller vissa varianter av undernäring hade fördelningen nog sett annorlunda ut.

Det hade varit intressant att se hur föräldrarnas insulinresistans såg ut – hur stark är kopplingen mellan föräldrarnas och barnens symptom från (förmodat) samma dåliga vanor? I andra studier med både barn och föräldrar har ju barnen visat sig “ligga före” med upp till 20 år av sjukdomsförloppet – och alltså ha samma insulinresistans som sina föräldrar. Åtminstone fanns sambandet kvar även när man justerade för föräldrarnas BMI, vilket väl skulle kunna indikera att eventuell fetma hos föräldrarna inte är den starkast avgörande faktorn.

Jag retar mig på den i mitt tycke enkelspåriga definitionen av hälsa som insulinresistansnivå. I den publicerade studien (British Medical Journal) talas det specifikt om insulinresistans, och att sätta det som “hälsa” tycker jag är ett klart misstag från New Scientists sida.

Länkar
New Scientist
BMJ: British Medical Journal

Ingen enkel relation mellan ekonomisk status och hälsa i "nyrika" länder

Barn till välbeställda, välutbildade föräldrar har inte nödvändigtvis bättre hälsa än andra barn. Åtminstone inte om de bor i ett land som först nyligen fått en “industrilands-kultur”. Det visar en europeisk studie som jämför danska, estniska och portugisiska barns hälsa (mer specifikt deras nivåer av insulinresistens, ett förstadium till diabetes som ökar risken för flera olika sjukdomar). Deltagarna var 9 eller 15 år gamla, drygt 1000 barn per land.

Generellt sägs högre utbildade, rikare personer ha bättre hälsa. I Danmark hade rikare och mer välutbildade föräldrar också barn med lägre insulinresistens, men i Estland och Portugal var förhållandet det omvända. (I New Scientists rapportering om studien är lägre insulinresistans ekvivalent med bättre hälsa.)

Faktorn bakom den ökade insulinresistansen, anser forskarna, är att riskbeteenden för diabetes – onyttig mat och för lite motion – blir statusbeteenden i länder där man inte kunnat njuta av dem förrän nyligen. Situtaionen i Estland och Portugal jämförs med Storbrittannien i slutet av 1900-talet. Trenden där och i andra industriländer har varit att välbeställda skaffar sig bättre vanor med tiden, medan inte fullt så välbeställda tar över riskbeteendena. Således – om resonemanget håller – kan man vänta sig liknande resultat för till exempel indiska och kinesiska barn.

Man ser från de här resultaten, säger forskarna, att hälsa har både ekonomiska och kulturella faktorer. Detta är väl knappast förvånande, med tanke på att diabetes anses vara en “kultursjukdom” (eftersom livsstil har sådan påverkan på risken att utveckla sjukdomen). Hade man valt till exempel tuberkulos eller vissa varianter av undernäring hade fördelningen nog sett annorlunda ut.

Det hade varit intressant att se hur föräldrarnas insulinresistans såg ut – hur stark är kopplingen mellan föräldrarnas och barnens symptom från (förmodat) samma dåliga vanor? I andra studier med både barn och föräldrar har ju barnen visat sig “ligga före” med upp till 20 år av sjukdomsförloppet – och alltså ha samma insulinresistans som sina föräldrar. Åtminstone fanns sambandet kvar även när man justerade för föräldrarnas BMI, vilket väl skulle kunna indikera att eventuell fetma hos föräldrarna inte är den starkast avgörande faktorn.

Jag retar mig på den i mitt tycke enkelspåriga definitionen av hälsa som insulinresistansnivå. I den publicerade studien (British Medical Journal) talas det specifikt om insulinresistans, och att sätta det som “hälsa” tycker jag är ett klart misstag från New Scientists sida.

Länkar
New Scientist
BMJ: British Medical Journal

En vackrare och mer begriplig karta över det periodiska systemet

Brittiske ekologen Philip Stewart har designat en vackrare och betydligt mer intuitiv karta över det periodiska systemet – i form av en kemisk galax. Den nya visualiseringen gör det enklare att se hur olika ämnen relaterar till varandra. Royal Society of Chemists har skickat ut den till ett stort antal skolor i Storbrittannien.

Jag gillar den iallafall. (Hittat via 3 Quarks Daily som jag hittade via ett inlägg hos Henrik Sundström om vetenskaplig sanning och skönhet)


Länkar
Slate.com (via 3 Quarks Daily)

Missa inte presentationen på Slate (slideshow, omdet nu finns nåt vettigt svenskt ord för det) om periodiska systemets historia!

Hur snabb är en elektron?

En tysk forskargrupp har mätt hur snabbt en elektron hoppar från en atom till en annan, i det här fallet från svavel till rutenium. Resultatet, 320 attosekunder, stämmer med existerande teorier för hur elektroner rör sig. De har tidigare mätt hur lång tid det tar för en elektron att röra sig runt en atomkärna (väteatom), och fick då resultatet 150 attosekunder. För att ge lite perspektiv på hur kort tid det faktiskt är: det går lika många attosekunder på en sekund som det går sekunder på 100 miljarder år.

För att mäta så ytterst snabba processer får man naturligtvis ta till speciella metoder (dessutom kompliceras det hela av att en elektron inte är en liten klotlik partikel, utan snarare ett moln av sannolikhet att vara på ett visst ställe). Forskarna använde röntgenstrålar för att “knuffa” bort elektronen från svavelatomen, och genom att mäta hur röntgenstrålarna reflekterades mot elektronmolnen runt atomen kunde de se när elektronen flyttats – det vill säga, när dess sannolikhetsmoln skiftat helt från svavelatomen till ruteniumatomen.

Länk
Nature News

Skimrande njurstenskristaller och självlysande flugögon

Wellcome Trust har annonserat årets vinnare av Wellcome Trust Biomedical Image Awards, en tävling för brittiska forskares bästa biomedicinska bilder. Bland mästerverken finns en huvudlus som klättrar på tre hårstrån, en samling vackra njurstenskristaller och en genetiskt modifierad fruktflugas självlysande ögon. Tjugofyra bilder fick pris, med tre stycken i den högsta klassen. Bilderna är främst utvalda för sina estetiska egenskaper, men det vetenskapliga sammanhanget spelar naturligtvis också roll.

De prisbelönta bilderna – och ett antal andra insända bidrag – ställs ut på Wellcome Library foyer, 210 Euston Road, London. Utställningen har öppnat.

Länkar
New Scientist
Wellcome Trust Biomedical Image Awards (pressrelease)
Medical Photography Library (där utställningen sker. Flertal bilder – rekommenderas starkt!)

Kreditkort ingraverat på en fingernagel?

Nature News skriver om ett förslag från en japansk forskargrupp: att använda en fingernagel som kreditkort. Gruppen har med hjälp av en laser lyckats gravera in små siffror och bokstäver på mänskliga naglar – men än så länge bara på avklippta nagelbitar.

Processen använder en fokuserad, infraröd laserstråle som levererar mycket korta pulser. De inbrända punkterna kan sedan läsas av med ultraviolett ljus, som gör dem mer fluorescerande än den omgivande nageln. De tror att den ökade fluorescensen beror på att keratinet, som nageln är uppbyggd av, får en något mer upplöst struktur.

Gruppen hoppas kunna gravera in data också på hela naglar för att göra det möjligt att bära runt data på ett säkert sätt. Kanske kan det till och med bli möjligt att använda en nagel – som kommer kunna rymma uppemot 800 kb data – istället för ett kreditkort, föreslår de. Nackdelen är förstås att informationen måste graveras in på nytt med jämna mellanrum, eftersom nageln växer (de säger var 6:e månad, men nog växer naglar snabbare än så?). Det lär också vara möjligt att skriva in information i flera lager ovanpå varandra genom att fokusera om laserstrålen.

Kritiker påpekar att det dels lär vara komplicerat att skriva in så högupplöst information på en levande människa (en rörelse på ett par tusendels millimeter kan innebära problem), dels är det lätt att förfalska informationen. Däremot kan metoden vara användbar för den som vill flytta data i smyg, föreslår de.

Länk
Nature News

UPPDATERAT: Vetenskapsradion har ett inslag om detta. Lite roligt är att de intervjuar min gode vän Dan Tilert. Han har den goda poängen att man glömmer knappast sin fingernagel hemma 🙂 Man kan lyssna på programmet här (Real Player), nagelinslaget kommer 2 minuter in i programmet.

Mordiska möss ett hot mot sällsynt albatross

Nature News rapporterar om vad som kan vara det första upptäckta fallet av ett inlärt (och vidare utlärt) beteende hos möss. På Gough Island, en isolerad ö i Atlanten, upptäckte biologer att upp till 80% av ungarna hos en sällsynt albatrossart (Diomedea dabbenena) dog innan vuxen ålder. Orsak: de blir ihjälbitna av husmöss, som införts av misstag på ön. Mössen, som är 200 gånger mindre än fåglarna, biter fågelungarna upprepade gånger tills de dör av blodförlust eller infektion. (Ön har varit utan landlevande rovdjur en lång tid, så fåglarna har inget försvar mot den typen av attack.)

Det märkliga är att detta sker bara på vissa delar av ön, trots att miljön på många ställen är identisk. Beteendet är inte heller tidigare känt hos möss. Dessa båda saker tillsammans får biologerna att tro att beteendet är in/utlärt. Det ges dock ingen förklaring till vad mössen kan tänkas få ut av det hela.

Det anas mellan raderna att de har observerat beteendet flera år i följd, eftersom de är förvånade över att beteendet kvarstår trots att få möss beräknas överleva vintern.

Länk
Nature News

Samma gen bakom många fall av fetma och diabetes

En fransk-brittisk forskargrupp berättar i en ny studie, på väg att bli publicerad i Nature Genetics, att de har hittat en muterad gen som ger upphov till insulinresistans (okänslighet för kroppens eget blodsocker-reglerande insulin, ett förstadium till diabetes). Mutationen är ärftlig och bidrar både till fetma och tidig debut av diabetes typ II. New Scientist berättar:

I studien ingick 1225 barn med fetma (enligt klinisk definition) och 1205 normalviktiga barn. De överviktiga barnen hade 2-3 gånger större sannolikhet att bära på den muterade varianten av genen, jämfört med normalviktiga barn. Barnens föräldrar och far- och morföräldrar hade också ofta förhöjd risk för fetma och diabetes.

Produkten från den muterade genen blockerar insulinets binding till insulinreceptorer i hjärnan och bukspottkörteln, vilket leder till förhöjda insulinnivåer i blodet och medför att levern producerar onormalt mycket glukos. Glukoset tas sedan upp av fettbildande vävnad och och lagras som fett. Insulinokänsligheten minskar också bukspottkörtelns utsöndring av insulin, vilket leder till ökad risk för diabetes typ II.

Phillipe Frougel, en av forskarna bakom studien, säger: “Our study shows that insulin resistance might be a cause and not just a consequence of obesity” (våra resultat visar att insulinresistans kan vara en bakomliggande orsak till fetma, inte bara en konsekvens av det). Han spekulerar också i att de ändrade insulinnivåerna kan påverka aptiten hos de som bär på den muterade genen, om än på ett subtilt sätt. Frougel påpekar vidare att miljöpåverkans betydelse är mycket uppenbar i studien: barnen och deras föräldrar har i ungefär lika stor grad utvecklat fetma och diabetes, vilket således innebär att barnen “ligger före” i sjukdomsförloppet med drygt 20 år. Han anklagar “nytillkomna miljöfaktorer”, sockerrik mat och brist på motion, för att vara de bakomliggande orsakerna.

Länkar
New Scientist
Nature Genetics (Advance Online Publication, kräver prenumeration)

Lång- eller kortdistanslöpare? Vikt mer avgörande än kondition säger forskare

Ny forskning visar att en löpares “optimala” distans inte bara beror på hans eller hennes kondition. Även kroppsvikt spelar roll, till och med större roll än konditionen när det gäller att få så bra tid som möjligt. Åtminstone för atleter.

I studien ingår bland annat längd och vikt för de 45 snabbaste löparna under de senaste 14 åren, på 8 olika distanser. För dessa atleter fann man ett enkelt samband: ju lägre BMI (body mass index), desto längre den optimala distansen.

Forskarna bakom studien är Peter Weyand från Rice University, Houston, och Adam Davis från Houston’s Center for Human Performance. De argumenterar för att den mesta energin inte går åt till att röra armar och ben – elastiska senor och effektiva “energiesparingsmekanismer” gör att upptill 90% av den energin bevaras vid löpning på plan mark, uppskattar Weyand. Istället, hävdar de båda, går den mesta energin åt till att stöta emot marken och stödja kroppens vikt. Ju högre hastigheten är, desto mer energi går det åt vid varje stöt.

För att hitta relationen mellan vikt och hastighet mätte de stötkrafterna hos frivilliga som sprang på ett löpband. Vid sina respektive topphastigheter mötte de alla marken med en kraft som motsvarade ca 2.5 gånger deras egen kroppsvikt. Vid lägre hastigheter var kraften mindre.

Enligt resonemanget att ett kraftfullt steg kräver mer muskler, men att muskler också väger mer och att tyngd saktar ner, slöt de sig till att det borde finnas en optimal vikt för en given hastighet. Genom att analysera världens 45 snabbaste löpare – enligt ovan – kom de fram till ett mycket enkelt samband. Högre BMI (borde vara nästan ekvivalent med högre muskelmassa för atleter, som sällan bär på “onödig” kroppsvolym) lämpar sig för kortare distanser. Der ser ut att vara delvis baserat på resonemanget att varje distans har sin optimala hastighet, ju kortare desto snabbare. Jag har ingen aning om ifall det antagandet alltid är giltigt – elitlöpning är inte min expertis.

(För en normalt halvtränad person undrar jag om det spelar så stor roll. Antagligen är det viktigare att ens runda är lagom lång för att man ska hinna med den, annars blir det ju ingen träning alls.)

Räkna ut ditt BMI och jämför dig med den framtagna kurvan över optimal distans, om du vill. Men tänk på att den är uträknad på världens 45 snabbaste personer, som antagligen också är bland världens mest vältränade …

BMI
BMI står för body mass index (kroppsviktsindex) och är en enkel metod för att dela in folk i olika viktklasser (normal, under- och överviktig). Indextalet räknas ut genom att dividera kroppsvikten (i kilogram) med längden (i meter) i kvadrat.

Eftersom BMI inte tar hänsyn till kroppstyp eller hur vältränad man är, bör det ses som ett grovt mått – en indikator, men inte en diagnos. När man jämför folk med samma eller liknande kroppstyp och konditionsgrad (som här) borde felet i uppskattningen vara mindre än vad det allmänt är. (jag anser att “atletisk/vältränad” kan ses som en kroppstyp här – det ställs ju framför allt mot “otränad” som har helt andra karakteristika)

Länk
Nature News

En tredjedel av publicerad medicinsk forskning fel eller missledande?

CNN skriver om en studie av publicerad medicinsk forskning under 14 år, utförd av Dr John Ioannidis. Han undersökte alla studier publicerade i de medicinska vetenskapliga tidskrifterna New England Journal of Medicine, JAMA (Journal of the American Medical Association) och Lancet under åren 1990-2003, inkluderande 45 uppmärksammade studier som alla gett initialt stöd för något läkemedel eller någon behandling. Efterföljande forskning motsade sju av dessa studier (16%), och gav svagare resultat än rapporterat i ytterligare sju studier. Sammanlagt var således nära en tredjedel av forskningen om läkemedel och behandlingar felaktig eller missledande, är CNN:s slutledning. (I alla dessa fall var de efterföljande studierna – som naturligtvis inte är “garanterat rätt” de heller – större och/eller bättre designade, enligt Ioannides) Resultaten publiceras i veckans JAMA(ej ännu tillgängligt).

Det här är något jag skulle önska kunde tränga igenom det allmänna medvetandet betydligt oftare och mer utspritt: en medicinsk studie är inte ett bevis, inte heller alltid ens ett tillräckligt bra stöd. Och det är viktigt att studier är noga genomtänkta och omfattar tillräckligt många försöksobjekt.

Men jag undrar lite hur CNN har räknat, hur de kommer fram till att det är en tredjedel av all medicinsk forskning. Det verkar vara väldigt lite med 45 studier under 14 år – det är i princip en studie i veckan per tidskrift. Misstänkt lågt för att vara tidskrifter som publiceras så ofta (åtminstone en av dem en gång i veckan). Kanske är det så att Ioannides valde ut 45 studier och sedan undersökte vad som följde efter dem (en mer än tillräckligt stor mängd arbete,kan jag tänka mig), och det således var en tredjedel av hans stickprov som inte förblev rätt. Nåja, det får jag väl se när JAMA kommer online.

Länk
CNN
JAMA