Häftigt, en åskkarta!

På sista sidan i ett vetenskapsmagasin jag skaffade för att mata min hjärna med under dagens bussresa fanns en mycket intressant karta över åsknedslag och deras täthet- fast bara över USA, såklart. Typiskt, tänkte jag, att det som är intressant så sällan finns på svenska och för svenska förhållanden. Det var två timmar sedan. Och så gick jag nyss in på obli.net, och hittade en åskkarta (som ursprungligen kom från VänerTracker). Ibland är slumpen ute vid rätt tillfälle!

Man kan läsa lite om VänerTracker här (FAQ). Systemet visar ungefärlig position och (färgkodad) intensitet på åsknedslaget, som kan ses på bilden till vänster – snodd från obli.net (det var ingen intressant åska på gång på i Sverige just nu, iallafall inte enligt vad som kunde ses på VänerTracker).

VänerTracker använder hårdvara från Boltek och mjukvara från Aninoquisi. Utrustningen verker inte kosta mer än drygt 1000 dollar totalt med frakt – det vill säga cirka 8000 kr (fast jag antar att man ska ha en dator också).

Länkar
obli.net
VänerTracker

Fågelskit förgiftar Arktis sjöar

Vissa fågelsjöar i Arktis innehåller 10-60 gånger så mycket miljögifter – till exempel DDT och kvicksilver – som sina grannsjöar. Det säger en kanadensisk forskargrupp som har mätt gifthalter i sjöar i de kanadensiska delarna av Arktis. Orsaken tros vara att de fåglar som kommer till sjöarna själva har starkt förhöjda halter av gifter i sig och att dessa följer med fåglarnas avföring. På så vis uppstår lokala “hotspots” med starkt förhöjda giftnivåer – precis där de påverkar det lokala djurlivet mest.

Länk
Nature News

Hur gamla är dina celler?

Koldatering (“Kol-14”-analys) är numer en standardmetod för att bestämma hur gamla arkeologiska fynd är. Metoden bygger på jämförelse av mängden radioaktivt kol, kol 14, med mängden av “vanligt” kol. Eftersom kol 14 har en halveringstid på 6000 år är den dock inte så känslig, vilket gör “små” tidsskillnader på tiotal år svåra att upptäcka.

En variant av metoden kan dock användas för att se hur gamla celler är, trots att de är så kortlivade, enligt en studie utförd av Jonas Frisen vid Karolinska Institutet. Detta på grund av att det släpptes ut så mycket radioaktiva ämnen i atmosfären under den tid då det fortfarande utfördes testsprängningar av atombomber ovanför jord. När ovanjordiska tester upphörde 1963 hade halten av kol 14 i atmosfären stigit till det dubbla, och sedan dess har den halverats vart 11:e år (jämfört med bakgrundsnivån, antar jag) . Om man tar med detta i sin analys kan man se mätbara skillnader i kol 14-nivå i modernt DNA, enligt Frisen, eftersom DNA inte byter ut sitt kol när cellen väl har delat på sig.

Frisen hävdar att metoden fungerar bättre än att studera telomerernas längd eftersom det inte finns någon fastställd tidsskala som går att relatera till längden (telomerer är DNA-molekylens ändar, och kortare telomerer har bland annat kopplats samman med åldrande).

Resultaten av analysen rapporteras i tidskriften Cell. Bland annat fann man att i en genomsnittlig 30-åring är en inälvscell cirka tio år gammal, skelettceller något äldre och blodceller några månader gamla. Äldst var cellerna i synbarken, som var lika gamla som personen själv.

Kol 14 i atmosfären
Bakgrundshalten av kol 14 i atmosfären är inte helt konstant. Dels produceras kol 14 från vanligt kväve med hjälp av kosmisk strålning produktionshastigheten varierar beroende på strålningsintensiteten – t ex påverkas den av solstormar). Dels påverkas kolflödet mellan atomsfären och jorden av klimatet. Det finns därför kalibreringskurvor för kol 14 som bygger på jämförelseer med andra mätmetoder – årsringar på träd, isprover och havsbottensediment till exempel. (Se engelska Wikipedia om koldatering.)

Platskänslig?
Jag undrar om den här metoden behöver ta med i beräkningen var man har bott någonstans. Den borde ju vara känslig för små skillnader i kol 14 eftersom halten är så låg till att börja med, och jag antar att nivån av kol 14 inte är exakt likadan överallt.

Länkar
Nature News
Wikipedia

Rekommenderas: American Museum of Natural History

Ett måste för den vetenskapsintresserade på besök i New York &auml:r American Museum of Natural History. Speciellt om man som idag har (hade) möjlighet att få se uppskjutningen av rymdfärjan Discovery i IMAX-format…

Som vanligt med rymdfärder försenades den av tekniska fel, men jag hade fullt upp ändå. Museet är stort – räkna med 5-6 timmar om du vill se allt – det finns fyra våningar att gå igenom. Intressantast var rymd/universum-utställningen (skalmodeller!) och den stora utställningen av i stort sett kompletta skelett av dinosaurier och utdöda däda däggdjur. Det finns också ett stort antal “tablåer” med uppstoppade djur i sin rätta miljö som är mycket sevärda.

Inträdet är $10 för studenter, något dyrare (tror det var $13) för vuxna. Mat precis innan rekommenderas, om man inte vill äta i museets stora och välförsedda (men dyra) food court. Å andra sidan är maten där god, åtminstone den vegetariska buffen jag provade.

Länkar
American Museum of Natural History

Svordomar gör en berättelse mer trovärdig?

Två studier av en grupp nederländska forskare indikerar att vi är benägna att tro mer pa ett vittnesmål om det innehåller svordomar.

I den första studien undersöktes hur 70 studenter reagerade på ett påhittat vittnesmål från en inbrottstjuv – hälften fick se en version med svordomar, den andra hälften fick se en för övrigt identisk version utan svordomar. Det “oredigerade” vittnesmålet med svordomar upplevdes som mer trovärdigt. Tillfrågade innan studien hade 36% av studenterna sagt att svordomar gjorde ett uttalande mindre trovärdigt och bara 16% sagt att det gjorde ett uttalande mer trovärdigt – en utmärkt illustration av att människan inte alltid tänker som hon tror att hon gör.

I den andra studien fick 54 studenter läsa ett påhittat uttalande från ett rånoffer. Även har gjorde svordomar att uttalandet skattades som mer trovärdigt.

Och vad beror detta på?
Medvetande – speciellt dess undermedvetna bitar, som varför vi litar på någon, är en komplicerad historia. Men om jag får våga en gissning skulle jag tro att svordomarna får den som uttalar sig att verka mer känslomässigt berörd. I situatiuoner som de ovanstående kommer många att förvänta sig att den som ger vittnesbörd är känslomässigt berörd, så uttalandet stämmer då bättre med läsarens förväntningar och klassas därmed som mer trovärdigt. Jag tror att vi generellt också utgår ifrån att det är svårare att luras med känslor (eller snarare, tecken på känslor) än med ord, och att det omedvetet påverkar vårt ställningstagande till om en person är trovärdig. (Inte så att svordomarna normalt skulle vara den avgörande faktorn, men här är ju alla andra faktorer lika.) Skulle krosspråk och/eller röst ingå (t ex genom ett filmat vittnesmål) är det inte säkert att svordomarna skulle påverka lika mycket – antagligen blir röstoch rörelser mer viktiga då eftersom de innehåller mer information om hur personen verkligen reagerar. Några andra tankar?

Länkar
Sammanfattning (abstract) via BPS Research Digest #46

Till det stora landet västerut

Imorgon åker jag till USA för konferens mm. Jag räknar med att hitta ett internetcafé eller tre, men poster och svar på kommentarer kommer vara högst sporadiska de närmaste två veckorna.

Under tiden – om ni känner er sysslolösa – kan ni kanske lära er att spela didgeridoo. Nu när både Nature och DN beskrivit hur fysiken bakom instrumentet ser ut kan det ju inte vara så svårt 🙂 Antagligen kan det fungera nästan lika bra med ett stort plaströr eftersom det framför allt är instrumentalistens egna framkallade frekvenser som förstärks. Fast, det är klart, först måste man lära sig att cirkelandas.

Länkar
Gör din egen didgeridoo (Gäfle dagblad)
Wikipedia (eng, sve)

… 3, 2, 1, 1 igen, 0 – Gott nytt år!


Jorden går lite efter, jämfört med atomklockorna. Därför har det bestämts (av International Earth Rotation and Reference Systems Service) att vi ska lägga till en skottsekund sist på dygnet den 31:a december i år.

När atomuren kom på 50-talet började man räkna antalet sekunder (eller snarare överblivna och saknade delar av sekunder) jämfört med det givna antalet sekunder enligt astronomisk definition. Skottsekunder har använts sedan 1970 för att justera jordtiden jämfört med atomuren, eftersom jordens rotationstid kan variera en liten aning år från år. Hittills har vi lagt till 32 skottsekunder vid olika tillfällen – många av dem under 1970-talet. Senaste tillfället var 1998.

Nature News har intervjuat Markus Kuhn vid University of Cambridge, som säger att skillnader i jordens rotationshastighet kan bero på orsaker som att gravitation kan flytta tung materia i jordens inre och därmed ändra rotationshastigheten (ungefär som en konståkare som drar in armar och ben för att öka rotationshastigheten, och tvärtom). Han talar också en del om implikationerna av skottsekunder. Att datorer måste ändra sin klocka kommer väl inte som någon överraskning för de flesta. Det kan ju också skötas automatiskt i många fall. Att det däremot kan innebära rätt allvarliga problem för GPS-system (framför allt applikationer) är kanske inte lika välkänt.

Tillfrågad om hur han ska tillbringa sin extra sekund säger Kuhn: “It’s quite possible I might do a very geeky thing and watch how my computer behaves.” (Det är helt möjligt att jag är väldigt nördig och kollar hur min dator beter sig). Och, ja, det kan man kanske göra. Men det vore mer intressant att kolla på en GPS…

Länkar
Nature News
Wikipedia om sekundens historia

Fertila kvinnor väljer socialt dominanta män?

En grupp tjeckiska forskare påstår att heterosexuella kvinnor i stadiga förhållanden mest sannolikt är otrogna mot sina partners när de är som mest fertila – och att de väljer “genetiskt överlägsna” män för en affär. Basen för påståendet är en “sniffstudie” där kvinnor har fått betygsätta hur män luktade. 48 män och 65 kvinnor ingick i studien. Männen fick betygsätta sig själva i enkäter med påståenden som “jag är festens mittpunkt” för att forskarna skulle få fram hur socialt dominanta de var. De fick också bära bomullskuddar under armarna för att samla upp svett. Kvinnor som befann sig i sin mest fertila period tenderade att tycka att socialt dominanta män hade den mest attraktiva lukten – men bara om de själva hade ett stadigt förhållande. Under resten av menstruationscykeln syntes ingen sådan effekt.

Giltiga antaganden?
Antagande nummer 1: social dominans = genetisk överlägsenhet. Tveksamt, skulle jag säga. Social dominans är väl ofta en personlighetsfråga (inbundna och blyga personer blir sällan festens mittpunkt), och om de utåtriktade personerna alltid var genetiskt överlägsna borde det inte finnas speciellt många blyga personer kvar.

Antagande nummer 2: social dominans signalleras med luktämnen (feromoner). Det anses fortfarande inte bevisat att människor har fungerande feromon-signalsystem. Det finns indicier som talar för det – men det har inte heller bevisats att alla människor kan känna dem. Anosmi – oförmåga att känna lukter – varierar inom befolkningen. Om bara vissa kvinnor kan känna “social dominans”-lukten (om den nu finns) kan det, med tanke på hur pass få som ingår i studien, förvrida statistiken.

Antagande nummer 3: Attraktion leder till otrohet. Visst, det ökar sannolikheten. Men så mycket att det gör någon skillnad? (En evolutionsteoretiker skulle antagligen säga: kvinnor som gör så får genetiskt överlägsna barn och därmed mer avkomma. Ergo, beteendet är logiskt.) Men borde inte också singelkvinnor bli attraherade till socialt dominanta män i så fall? Min åsikt är att med tanke på att bevisen för de tidigare leden av resonemang i studien ser så pass svaga ut tycker jag att de övertolkar resultatet som helhet och drar för långtgående slutsatser.

Länk
Nature News

En “dimmer” för gener

Proteinet Ets-1, en av transkriptionsfaktorerna som reglerar om gener är “av” eller “på”, har nu visat sig ha ett mer komplext beteende än tidigare trott. Istället för att verka som en strömbrytare fungerar den ungefär som en dimmer som gradvis minskar och ökar genaktiviteten. Ju mer fosforylerat (se förklaring nedan) proteinet är, desto svagare binder det till genen ifråga. Regionen på Ets-1 som regleras är en av proteinets “ostrukturerade” bitar, vilket är rätt anmärkningsvärt – traditionellt har det ansetts att det är de bitar av proteiner som har en fast form som står för det mesta av funktionaliteten. Faktiskt verkar det som om den större rörligheten hos den “ostrukturerade” formen är essentiell för funktionen. Fosforylering minskade nämligen rörligheten i denna del och då minskade också aktiviteten.

Fosforylering
Fosforylering/defosforylering, att binda till respektive släppa en fosfatgrupp, är en vanlig aktiverings/deaktiveringsmetod för proteiner. Fosforylering sker oftast på aminosyrorna serin eller threonin, på specifika platser, och innebär för det mesta att proteinet blir mer aktivt.

Transkriptionsfaktorer
Transkriptionsfaktorer hjälper cellen att se till att “rätt” genetisk information blir läst. När transkriptionsfaktorer inte fungerar som de ska kan konsekvenserna bli otrevliga – till exempel cancer.

Länkar
via ScienceBlog
artikel i Science (kräver prenumeration)

En "dimmer" för gener

Proteinet Ets-1, en av transkriptionsfaktorerna som reglerar om gener är “av” eller “på”, har nu visat sig ha ett mer komplext beteende än tidigare trott. Istället för att verka som en strömbrytare fungerar den ungefär som en dimmer som gradvis minskar och ökar genaktiviteten. Ju mer fosforylerat (se förklaring nedan) proteinet är, desto svagare binder det till genen ifråga. Regionen på Ets-1 som regleras är en av proteinets “ostrukturerade” bitar, vilket är rätt anmärkningsvärt – traditionellt har det ansetts att det är de bitar av proteiner som har en fast form som står för det mesta av funktionaliteten. Faktiskt verkar det som om den större rörligheten hos den “ostrukturerade” formen är essentiell för funktionen. Fosforylering minskade nämligen rörligheten i denna del och då minskade också aktiviteten.

Fosforylering
Fosforylering/defosforylering, att binda till respektive släppa en fosfatgrupp, är en vanlig aktiverings/deaktiveringsmetod för proteiner. Fosforylering sker oftast på aminosyrorna serin eller threonin, på specifika platser, och innebär för det mesta att proteinet blir mer aktivt.

Transkriptionsfaktorer
Transkriptionsfaktorer hjälper cellen att se till att “rätt” genetisk information blir läst. När transkriptionsfaktorer inte fungerar som de ska kan konsekvenserna bli otrevliga – till exempel cancer.

Länkar
via ScienceBlog
artikel i Science (kräver prenumeration)