Tumörceller på kanten till vanlig vävnad ankrar loss

En forskargrupp som studerar cancer har upptäckt att tumörceller som gränsar till normal vävnad får signaler som säger åt dem att koppla loss och vandra bort från tumören – vilket ger dem möjlighet att etablera metastaser på andra ställen i kroppen.

Det farligaste stadiet i cancer är när det uppstår metastaser, sekundära tumörer i andra organ än där den första tumören uppstod. En spridd cancer är ofta betydligt mer svårbehandlad. För att kunna förstå hur metastaser uppstår måste man studera tumörer i deras riktiga miljö, anser en forskargrupp som har studerat tumörer i ögon och vingar hos flugor. Tumörerna skapades när inhibitionen av en välkänd oncogen (en gen som gör en tumör mer elakartad) benämnd Src togs bort.

Studien visar att en tumörs farligaste del är det tunna lager där tumörceller möter normal vävnad. Tumörcellerna på denna gräns förlorade vissa ytproteiner, och därmed förmågan att förankra sig i sina granceller. De började också producera ett ämne som gjorde det lättare för dem att ta sig loss och röra sig genom vävnader. Enligt studien var det skillnaden i aktivitet hos Src som orsakade förändringen i ytproteinerna.

De flesta celler som lossnar på detta vis dör antagligen en “naturlig död” genom programmerad celldöd. Men om de dessutom får en mutation som skyddar dem mot detta, då har de möjlighet att bilda metastaser, säger forskarna. De letar nu efter metoder som ska motverka metastasbeteendet hos tumörernas kantceller. Deras förhoppning är att så småningom kunna ta fram en metastas-förhindrande medicin.

Länk
Science Daily

Myror och bakterier i symbios

Det finns ett antal myrarter i Central- och Sydamerika som odlar svampar som föda. Svampodlingarna lever under hotet från specialiserade parasiter, men myrorna är inte maktlösa: de bekämpar parasiterna med antibiotikaproducerande bakterier.

Ett flertal myrarter i Central- och Sydamerika odlar svampar som är deras huvudsakliga föda. Detta beteende har sannolikt existerat i minst 50 miljoner år, och det totala antalet svampodlande myrarter är över 200. Svampodlingarna lever under ständigt hot från specialiserade parasiter (en form av mikrosvampar, Escovopsis). Man upptäckte för några år sedan, när man studerade en undergrupp av svampodlande myror (av släktet Cyphomyrmex), att myrorna faktiskt använder kemisk bekämpning mot dessa parasiter – de bär runt på antibiotikaproducerande bakterier. Nu har man studerat interaktionen mellan myror och bakterier i större detalj, och kommit fram till att bakterierna lever i särskilda gropar i myrornas exoskelett och matas med utsöndringar från speciella körtlar. Studien publiceras i senaste numret av Science.

Det eleganta i detta är att olika myrarter bär runt på olika bakteriearter – och exoskelettgroparnas former är också anpassade till de bakterier som bor där. Groparnas placering har antagligen till viss del ändrats under evolutionens gång; de myrarter som är äldst bär sina bakterier under frambenen, medan myror högre upp i utvecklingsträdet bär dem på främsta delen av ryggen. Högst upp i utvecklingsträdet finns bladskärarmyror, som bär hem bladbitar att odla sin svamp på. Närbesläktade arter har varken bakterier eller gropar. I en tidigare studie (publicerad i Science år 2003) har man även visat att parasiten har samutvecklats med myrarterna under lång tid, möjligtvis lika länge som det funnits svampodlande myrarter. Utvecklingsträden för svampar, parasiter och myror har mycket liknande struktur, och deras huvuddelar motsvarar varandra (bild på myrarterna utvecklingsträd finns här).

Forskarna anser att den höga graden av specialisering visar att samevolutionen har pågått under lång tid, och att den lär vara nödvändig för arternas överlevnad. En intressant men ännu obesvarad fråga är, säger de, hur systemet lyckats undvika problem med resistans mot antibiotikan som bakterierna tillverkar. De hoppas kunna få fram strategier för hur mänskligheten på något motsvarande sätt ska kunna undvika att få problem med antibiotikaresistens.

Jag antar att en del av nyckeln till den generella bristen på resistens är att det finns många arter som tillämpar delvis olika strategier (det vill säga, att den antibiotika som produceras inte fungerar exakt likadant, och de olika svamparterna är inte exakt lika). Ett motsvarande scenario skulle vara ett stort antal mindre grupper av människor som använder liknande men inte exakt lika antibiotika OCH som inte fungerar alltför likadant, samt ett begränsat utbyte mellan grupperna. I verkligheten är antalet olika antibiotika inte så stort, och människor antagligen betydligt mer lika eftersom vi är en mycket yngre art. Med moderna kommunikationer krymper också “avståndet” mellan olika grupper. Så frågan är hur mycket man verkligen kan få ut på antibiotikafronten av att studera dessa myror och deras svampar, parasiter och bakterier. Men det är onekligen ett elegant ekosystem.

Länkar
Science Daily
artikeln (Science, pren. krävs)
den tidigare artikeln (Science 2003, pren. krävs)

Kattens familjeträd är kartlagt

En kartläggning av hur alla kattarter utvecklats visar att den moderna kattens anfader – “urkatten” – uppstod i Asien för ungefär 11 miljoner år sedan. Resultaten av kartläggningen pubilcerades i senaste numret av den ansedda tidskriften Science.

Studien genomfördes av en amerikansk forskargrupp, som har undersökt genomet hos alla 37 nu levande kattarter – man tittade på både X-kromosomer, Y-kromosomer och mitokondrier. Enligt analysen upptod “urkatten” i Asien, och den första grenen på utvecklingsträden är undergruppen Panthera, som inkluderar lejon, tiger och panter. Därefter uppstod tre andra grenar – en med asiatiska kattarter, en med afrikanska kattarter och en för oceloten – och slutligen fyra grenar som ledde till lodjur, puma, leopard och tamkatt (av de stora katterna är således leoparden huskattens närmaste släkting). Dessa åtta grenar uppstod sannolikt på grund av 10 olika migrationer mellan olika kontinenter. Den första “tamkatten” (som naturligtvis var vild då) utvandrade från Asien till Afrika för mellan 6-8 miljoner år sedan.

Kattdjur finns numer på alla kontinenter utom Antarktis, vilket gör katterna till ett av de mest framgångsrika rovdjurssläktena på jorden.

Länkar
New Scientist
BBC News
artikeln (Science, kräver prenumeration)

Fotboll är den mest spännande sporten, säger forskare

Enligt två teoretiska fysiker är fotboll världens mest spännande sport (åtminstone av de fem sportgrenar de undersökt). Orsaken är att det förlust-tippade laget vinner oftare i fotboll än i någon av de andra sporterna.

Forskarna har tittat på mängder av matchstatistik från fem olika ligor i USA och England, ungefär från 1900-talets början tills nu (från 1888 för fotboll, från 1946 för basket):
fotboll (soccer league of the English Football Association; FA)
baseball (Major League Baseball; MLB)
hockey (the National Hockey League; NHL)
basket (the National Basketball Association; NBA) och
amerikansk fotboll (the National Football League; NFL).

Lagens styrka mättes som antalet vunna matcher genom antalet spelade matcher. Man körde sedan simuleringar för att kunna räkna fram värden anpassade till den faktiska statistiken. Resultatet av analysen var att fotboll är den sport där det är högst sannolikhet att det förlusttippade laget trots allt vinner sin match. Därför, resonerar man, bör fotboll vara den mest spännande sporten (stämmer det? Vad säger fotbollsfansen?). Tvåa kom baseball, medan amerikansk fotboll var mest förutsägbart.

Således kan man säga det om ZTV, att de hade bra fingertoppskänsla när de satte ihop konceptet för FCZ. Inte nog med att de valde röda matchtröjor (se Vetenskapsnytt 19/5: En vinnande strategi att få opponenten att se rött), de valde också en sport där ett lag i underläge vinner förhållandevis ofta. Listigt 🙂

Länkar
Nature News
New Scientist
artikeln (arXiv)

Människor kan sprida växtvirus

Vi tänker oss ofta att det är mer eller mindre vattentäta skott mellan människan och resten av världen – åtminstone mellan människan och växtriket. Upptäckten att människor kan sprida ett vanligt växtvirus borde därför göra en del förvånade.

Kanske är den mentala bilden av “näringspyramiden”, där allt flödar från “lägre” varelser till människan på toppen, orsaken till att vi tenderar att se smittämnen som något vi möjligtvis kan få från djur (salmonella från kycklingar och ägg, “galna-kosjukan” från kor, trikiner från grisar, SARS från fladdermöss, fågelinfluensa från fåglar) men knappast något vi själva smittar dem med. Och mellan växter och människor… där är det väl i princip vattentäta skott, skulle nog de flesta säga. Möjligtvis vill man vara försiktig med eventuella bakterier på sin sallad.

Därför finns det en viss elegant ironi i resultatet från en studie på människans mag- och tarminnehåll: det visar sig att vi bär omkring på en hel del växtvirus – virus som drabbar växter men inte djur och människor – som i åtminstone ett fall är fullt smittsamma för växterna även efter att de passerat vårt matsmältningssystem.

Studien började som en generell undersökning av mikroorganismer i människans tarmflora, på avföringsprover från två olika personer: ett från den ena personen, två tagna med 6 månaders mellanrum från den andra personen. Man fann över 30000 olika virussekvenser, varav många var olika varianter på sama virus. Majoriteten var växtvirus (se tabell) från frukt, grönsaker eller sädesslag. Det i särklass vanligaste viruset var pepper mild mottle virus, som angriper pepparsläktet (Capsicum, paprika- och chiliplantor). Sannolikt kom det från matvaror tillverkade av chilipeppar. De övriga växtvirusen var tämligen olika mellan proverna, vilket innebär att virusinnehållet varierade över tiden (två av proverna kom från samma person med 6 månaders mellanrum).

När man extraherade lite av “pepper mild mottle”-viruset från provet visade det sig att det fortfarande hade god kapacitet att smitta paprikaplantor. Det är, antar jag, sannolikt att även andra virus kan överleva intakta. Det borde således vara fullt möjligt för oss att äta mat innehållande växtvirus och sedan, om avfallet används som gödning någonstans, sprida dessa växtvirus vidare. Dessutom borde vissa vilda djur kunna göra samma sak, med de eventuella växtvirus de plockar upp med maten.

Studien publiceras i januarinumret av open-access-tidskriften PLoS Biology.

Länk
artikeln (PLoS Biology, fritt tillgänglig)