Wikipedia: Fler kockar, bättre soppa

Wikipedias mest editerade artiklar håller också högst kvalitet. Det rapporterar två forskare från HP Labs.

6.4 miljoner artiklar på 250 språk, med 236 miljoner editeringar (ändringar och tillägg) utförda av 5.77 miljoner användare. Låter det rörigt? Det är det säkert, men det är också ett recept på framgång.

Forskarna studerade Wikipedias engelska del, med 1.48 miljoner artiklar och 50 miljoner editeringar från 4.79 miljoner användare mellan januari 2001 och november 2006. Framför allt räknade de antalet editeringar på de 1211 artiklar som utsets till “featured article” (svenska motsvarigheten: utmärkt artikel), och som därför kan anses vara de bästa. De visade sig också vara högt editerade, det vill säga ha genomgått många tillägg och ändringar jämfört med de övriga artiklarna, och ha ändrats av många personer.

Den avgörande faktorn, enligt forskarna, är att ändringarna och tilläggen inte är slumpmässiga, utan att många ändringar i sig drar till sig fler ändringar, statistiskt räknat. Därför finns det många artiklar (de som gäller änen av stort allmänt intresse och hög relevans) som håller hög kvalitet, och som också fortsätter att utvecklas.

När Wikipedia startade, 2001, dominerade ändringar gjorde av en “elit av administratörer” – de stod för cirka 50% av de totala ändringarna. Nu är siffran 10%, och den är fortfarande påväg neråt, enligt forskare som Nature News har talat med.

Mer olika användare ger alltså bättre artiklar, säger Nature News. Det verkar ju sannolikt, men eftersom de baserar det argumentet på ännu icke publicerat material som inte går att få tag på är det lite svårt att veta hur solitt underlag de har. Äldre artiklar lär ju bli bättre med tiden oavsett hur olika användarna är. Och är de bästa artiklarna också de som har den mest heterogena mängden användare som gör ändringar?

Om det stämmer borde det innebära att artiklar på “världsspråken”, bland annat engelska, också blir bättre eftersom de är tillgängliga för användare som är utspridda över världen och kommer från olika bakgrunder – inte bara för att de är tillgängliga för ett större antal användare. Intressant tanke.

Länkar
Nature News
artikel (preprint via arXiv, fritt tillgängligt)

Andra bloggar om: , , ,

Mjölkdrickandets korta men framgångsrika historia

Att dricka mjölk i vuxen ålder är bara möjligt för personer med en speciell sorts genvariant. I Sverige har i genomsnitt 90 av 100 den här mjölkdrickargenen; de som inte har den är laktosintoleranta. Analys av DNA från gamla skelett har nu visat att genvarianten var ytterst ovanlig för bara några tusen år sedan. Det rapporteras i PNAS idag.

Egentligen, historiskt sett, är det en udda förmåga att kunna dricka mjölk i vuxen ålder utan att få magproblem. Vi är ändå däggdjur, och däggdjur dricker bara mjölk som ungar. Sedan stängs genen som hjälper till att bryta ned mjölksocker (laktos) av, vilket gör att det vuxna däggdjuret får magont och diarre av mjölk och mjölkprodukter (små mängder ost och liknande brukar dock gå bra – men det är ju ett mänskligt påfund det med).

Men i vissa områden av världen är vuxna mjölkdrickare så vanliga, att det istället är de laktosintoleranta som ses som udda. Sverige och övriga norra Europa är ett exempel, samt enskilda områden i Afrika och Asien (där det finns mycket kor). Dessutom verkar det som om förmågan att tåla mjölk faktiskt har uppstått flera gånger; det finns flera olika mutationer som ger samma resultat, även om de är lite olika effektiva. Genetiska analyser på nutida människor har visat att mjölktoleransen har spridit sig väldigt fort – den är ett av de tydligaste exempeln på “nutida” evolution. Men en fråga har kvarstått: utvecklades mjölktolerans för att folk hade kor, eller blev det fåtal personer som kunde tolerera mjölk koherdar?

En tysk-engelsk forskargrupp har nu studerat tio skelett som är 3800 till knappt 6000 år gamla, funna i Tyskland, Polen, Ungern och Litauen, och letat efter den vanligaste mjölktoleransgenen i deras DNA – utan att hitta den. För så kort tid sedan som några tusen år, var det alltså fortfarande ovanligt att tåla mjölk. Därmed pekar mycket på att folk först började hålla kor, och sedan utvecklade en förmåga att dricka mjölk upp i vuxen ålder. Visserligen skulle ett större prov från samma tid och/eller samma plats ge tydligare bevis, men det är ändå ett rätt klart resultat.

Sedan skulle det vara intressant att se samma resultat upprepat för de andra varianterna av mjölkdrickargenen, till exempel de afrikanska, och se om sambandet håller även där.

Länkar
Vetenskapsradion
Nature News
Science Now
BBC News
Eurekalert
National Geographic News
New Scientist

Länk till artikeln kommer när PNAS lägger ut den.

Andra bloggar om: , , ,

Ytan gör plasket

Ytan på ett objekt som släpps i vatten avgör om resultatet blir ett ljudligt PLASK! eller ett smygigt plopp. Det går tvärtemot vad forskare tidigare trott – att bara hastigheten är viktig. Resultatet rapporteras i Nature Physics.

Ett plask uppstår när något är på väg ner i en vätska och en luftficka bildas som får vätska att först stänka upp och sedan falla ner mot ytan. Det vanligaste sättet att få en luftficka är att släppa detta “något” tillräckligt snabbt, så att vätskan inte hinner smyga upp längs dess kanter. Traditionellt är det också bara hastigheten som anses viktig – tillräckligt snabbt ger ett plask, annars inget.

Men nu har en fransk forskargrupp visat att yteffekter kan vara nog så viktiga. Ett glasklot med en hydrofob (vattenavstötande) yta kommer göra ett mycket större plask än ett identiskt glasklot med en hydrofil (vattenälskande) yta, om de slår i ytan lika fort. Orsaken är lätt att förstå: vattnet kommer att “klättra” upp längs den vattenälskande ytan och minimera den luftficka som uppstår, medan den vattenavstötande ytan istället ger en så stor luftficka som möjligt. Ytans egenskaper ändrar alltså hastigheten som krävs för ett plask.

Forskarna testade påverkan från ytor med hjälp av klot i glas, aluminium och stål. Kloten täcktes med olika beläggningar eller tvättades superrrena i kemikaliebad. Sedan släpptes kloten från olika höjder över en genomskinlig box fylld med vatten, och nedslagen filmades med höghastighetsvideo (1000 bilder per sekund). Dessutom spelade forskarna in plaskljudet (eller ploppljudet) från nedslaget.

Det finns några riktigt snygga bilder i artikeln; en av dessa finns också på Nature News och New Scientist. New Scientist har dessutom lagt upp två videor på YouTube: vattenälskande klot och vattenavstötande klot.

Det är alltid intressant när “sådant som alla vet” visar sig inte stämma, eller hur? Speciellt när det gör så på ett snyggt och lättbegripligt sätt…

Länkar
Nature News
New Scientist
artikeln (Nature Physics, pren krävs)

Andra bloggar om: forskning,vetenskap,fysik

Snyggare och smartare med superchoklad?

Choklad som hälsokost? Kanske det. Choklad som hanterats på rätt sätt innehåller relativt höga halter av antioxidanter av typen flavanoler, som kan öka blodflödet till hjärnan. Det visar ny forskning.
 
Problemet med flavanoler är att de smakar bittert. Därför finns de bara i liten mängd vanlig choklad, om än mer i mörk choklad än i ljus. Men de stora chokladföretagen har såklart ögon och öron på hälsotrenden, och både Mars Inc och Hersheys satsar på att lyfta fram flavanoler som ett argument för att äta mer choklad. Mars Inc kommer till och med att släppa en serie med hälsochoklad i USA, med produkter som är extra rika på flavanoler (enligt E24). Åtminstone så sent som förra året var dock den svenska chokladbranschen rätt måttligt intresserad av hälsovinkeln. Vi får väl se vad som händer med det.
 
Hälsochoklad kan låta skumt, men helt sprunget ur luften är det inte. Flavanoler från choklad har visats ge bättre blodcirkulation hos rökare , bättre hud hos unga kvinnor och nu senast bättre blodflöde i hjärnan (den betydIigt krångligare frågan hur stor effekt det har kvarstår). I samtliga fall har forskarna använt chokladdryck tillredd på flavanolrikt chokladpulver som Mars har tagit fram och försett forskarna med – samma chokladpulver som nu ska bli allmänt tillgängligt i form av Mars kommersiella serie med hälsochoklad. Flera sådana studier presenterades också vid en speciell session på AAAS (American Association for Advancement of Science)  årsmöte som nyss avslutades.
 
Smart marknadsföring, javisst. Men också granskad och publicerad (till synes) solid forskning. Och nog låter det trevligare att äta en chokladkaka eller dricka varm choklad, jämfört med att ta tabletter? 
 
Länkar
Jennifer Ouellette på Cocktail Party Physics var på AAAS möte, och skriver mer.
Chocolate Research Portal (University of California Davis)
Andra bloggar om: forskning, vetenskap, choklad
 
 

Se hjärnan på Naturhistoriska

Äntligen kommer utställningen “Se Hjärnan!” till Stockholm. Idag öppnar den på Naturhistoriska Riksmuseet, två år efter invigningen i Göteborg.

Utställningen är ett samarbete mellan KK-stiftelsen, Riksutställningar och Vetenskapsrådet. Jag kan dock inte låta bli att tänka på den som “Anders utställning”; Anders Sandberg som var vetenskaplig producent för utställningen jobbade tidigare i gruppen där jag doktorerar. Han började jobba med den ungefär samtidigt som jag började doktorera, och jag tror att det nånstans i utställningsmaterialet finns en eller ett par meningar om lukt och smak som jag har skrivit… (för övrigt den första populärvetenskap jag någonsin gjort).

Se Hjärnan! kommer med ett stort paket kringutrustning; en webbatlas om hjärnan, en webbplats med samma namn under forskning.se, två broschyrer med länk- och lästips och inte minst en föreläsningsserie (se nedan) med lokala hjärnforskare. Höjdpunkten enligt mig är såklart att min handledare (Anders Lansner) ska tala den 20/5… nej, skämt åsido, jag tycker faktiskt allt låter intressant. Notera att den numer synnerligen välkända och väldiskuterade Annica Dahlström ska tala den 8:e mars, det vill säga internationella kvinnodagen.


Torsdag 22 februari kl 18.15
I barnets hjärna
Hugo Lagercrantz
, professor och barnläkare på Neonatalen, avdelningen för nyfödda vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Han berättar om hjärnans utveckling under barnets väg från sovande foster till egen medveten människa.

Torsdag 1 mars kl 18.15
Vår fantastiska hjärna, belöning och beroende
Lars Olson, professor vid Karolinska Institutet, föreläser om hjärnan, vårt inre universum och om hur hjärnans belöningssystem kidnappas av beroendeframkallande droger och beteenden.

Torsdag 8 mars (Internationella kvinnodagen) kl 18.15
Könet sitter i hjärnan – skillnader mellan manlig och kvinnlig hjärna
Kostnad 70 kr. Förbokas på 08-562 600 30 Annica Dahlström, professor från Medicinska fakulteten, Göteborgs universitet, berättar om medfödda olikheter mellan våra hjärnor.

Söndag 22 april kl 12–16
Temadag i anslutning till utställningen Se hjärnan
Patientföreningar för olika hjärnsjukdomar finns på plats.
Kl 13.15 Hjärnfonden, som stöder forskning om hjärnan och dess sjukdomar presenteras av ordförande Kjell-Olov Feldt. Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft, presenteras av Marie-Jeanette Bergvall. 
Kl 14.15 Alzheimers sjukdom – nya rön, ny behandling. Forskare på Uppsala universitet har upptäckt ett förändrat protein i hjärnan hos personer med Alzheimers sjukdom och hoppas i framtiden kunna stoppa sjukdomsförloppet. Lars Lannfelt, professor i geriatrik vid Uppsala universitet föreläser.

Söndag 6 maj kl 13.15
Hjärnan och sömnen
Vad är sömn och vad kan man göra för att sova bättre?
Torbjörn Åkerstedt professor i beteendefysiologi på Karolinska Institutet berättar om sin forskning och hur stress och arbetstider påverkar sömnen.

Söndag 13 maj kl 13.15
Hjärnan rör på oss
Allt vi gör styrs av vår hjärna, antingen vi talar, går på lina eller målar. För detta har hjärnan en rad olika nätverk som samordnar våra rörelser med stor precision. Sten Grillner, professor vid Nobelinstitutet för neurofysiologi, Karolinska Institutet, föreläser.

Söndag 20 maj kl 13.15
Hjärnan och datorn
Datorn blir ett allt viktigare hjälpmedel i hjärnforskningen, till exempel för att simulera hjärnans nätverk av många miljarder nervceller. Nyvunna kunskaper om hjärnans funktion inspirerar också forskningen om framtidens datorer baserade på molekylära beräkningar.
Anders Lansner föreläser, professor i datalogi Kungliga Tekniska Högskolan och Stockholms universitet.

Länkar
Naturhistoriska Riksmuseet
Riksutställningar (mer material och information)

Andra bloggar om: vetenskap, utställningar, hjärnan, se hjärnan

Stress – den stora utjämnaren

Bättre arbetsminne ger många fördelar, till exempel ökad problemlösningsförmåga. Men i en pressad situation försvinner en stor del av försprånget – den extra förmågan “äts upp” av stress. Studien presenterades av psykologen Sian Beilock vid AAAS årsmöte i San Francisco.
 
Högre arbetsminneskapacitet innebär, enkelt sagt, en ökad förmåga att hålla information “i huvudet” och använda den på olika vis. Det är kopplat till förmågor som läsförståelse, problemlösning och IQ. Högpresterande personer tenderar också att ha bättre arbetsminne, och de drar nytta av det: de tenderar att använda sig av strategier som kräver mer arbetsminne.
 
Problemet är att arbetsminne är stresskänsligt. Och många test av prestationsförmåga – tentor, prov, intervjuer – är stressiga situationer. Beilock utsatte sina försökspersoner för en stressig situation i form av ett krångligt matteprov under press. Hon kunde då se att de försökspersoner som tidigare konstaterats ha hög arbetsminneskapacitet i stor utsträckning bytte arbetssätt –  de började använda sig av genvägar som gissningar och uppskattningar, strategier som i vanliga fall mest används av lågpresterande personer. Testet visade att personer med hög kapacitet sjönk till samma förmåga som personer med låg kapacitet, medan personer med låg kapacitet påverkades mycket mindre.
 
Stress gör dig alltså dum. Särskilt om du var smart till att börja med.
 
Länk
 
 

“Wii-dieten” – minus 12 kilo på ett år (i teorin)

Det är skillnad på konsoler och konsoler, iallafall när det kommer till kroppsaktivitet och förbrända kalorier. En genomsnittsspelare kan tappa drygt tolv kilo på ett år genom att spela Wii-spel istället för mer traditionella konsol-spel, beräknar forskare från Liverpool John Moores University.
 
Orsaken är att det går åt mer energi för att spela Wii-spel än traditionellt styrda spel. Ett traditionellt spel höjer energiförbrukningen till 60% ovanför vilonivå, medan ett Wii-spel höjer förbrukningen till 156% över vilonivå.  Skillnaden översätts i 40% mer brända kalorier (beräknat på en kvarts användning av respektive konsol). Baserat på genomsnittsspelarens 12 timmar per vecka blir det 1830 kalorier mer, eller 12,25 kilo på ett år. Allt enligt BBC Health. (Tyvärr framgår det inte om forskningen ifråga är publicerad och granskad)
 
Länk
 
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, motion, datorspel, wii

"Wii-dieten" – minus 12 kilo på ett år (i teorin)

Det är skillnad på konsoler och konsoler, iallafall när det kommer till kroppsaktivitet och förbrända kalorier. En genomsnittsspelare kan tappa drygt tolv kilo på ett år genom att spela Wii-spel istället för mer traditionella konsol-spel, beräknar forskare från Liverpool John Moores University.
 
Orsaken är att det går åt mer energi för att spela Wii-spel än traditionellt styrda spel. Ett traditionellt spel höjer energiförbrukningen till 60% ovanför vilonivå, medan ett Wii-spel höjer förbrukningen till 156% över vilonivå.  Skillnaden översätts i 40% mer brända kalorier (beräknat på en kvarts användning av respektive konsol). Baserat på genomsnittsspelarens 12 timmar per vecka blir det 1830 kalorier mer, eller 12,25 kilo på ett år. Allt enligt BBC Health. (Tyvärr framgår det inte om forskningen ifråga är publicerad och granskad)
 
Länk
 
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, motion, datorspel, wii

En hjärna, två kön, många åsikter

Jag har med ett rätt stor mått av förundran följt Annica Dahlströms framfart genom medierna de senaste åren – eller snarare, jag har varit förundrad över att ingen verkar reagera över hur långt från sitt specialområde hon uttalar sig, och hur bergsäker hon är på saker som forskarkåren fortfarande i stora delar verkar vara oense om.  Nå, nu har “någon” iallafall reagerat – med en debattartikel i söndagens DN.

Artikeln är skriven av psykologistudenten Johan Lundin Kleberg, farmakologidoktoranden Lydia Melchior och läkarna Cecilia Chrapkowska och Agnes Wold. Deras kritik är ganska vasst formulerad:

“Annica Dahlström hävdar att feminister vill undanhålla biologiska fakta från allmänheten. Vi hävdar i stället att Annika Dahlström uppfunnit “fakta” som saknar vetenskaplig täckning för att stödja sina egna privata åsikter och därmed missbrukat sin ställning som forskare. En forskare måste redovisa vetenskapliga fynd på ett korrekt sätt, vare sig hon kommunicerar med allmänheten (“populärvetenskap”) eller med andra forskare. Det är rentav ännu viktigare att tala sanning för lekmän, eftersom dessa har mer begränsade möjligheter att själva granska sanningshalten i vetenskapliga utsagor. Vi anser att Annica Dahlström har brutit mot denna självklara etiska regel.”


Det är inte första gången Wold och Chrapkowska debatterar ihop – de har bland annat skrivit en tidigare DN-debattartikel år 2004 och varit med och författat jubileumsskriften Förbjuden frukt på kunskapens träd (2004).

En sak blir uppenbar,om man försöker göra lite egna efterforskningar i ämnet könsskillnader: det finns mycket forskning av varierande kvalitet, och den spretar åt alla möjliga håll. Oavsett vilken ståndpunkt man har kan man hitta ett antal artiklar som stöder den, om inte helt så åtminstone i stor grad. Speciellt om man är villig att sträcka sig lite extra i sin tolkning. Ett sådant hav av motsägande information borde mana vem som helst till försiktighet, men speciellt en forskare.

Det finns en ganska talande intervju med Annica Dahlström i SvD, från år 2003. Kanske främst det här utdraget:

“Hon har dock inte själv gjort någon egen forskning på skillnader mellan kvinnors och mäns hjärnor. I mitten av 1990-talet började hon upptäcka den internationella forskningen inom det här området.
– Jag kände genast att det var viktigt att sprida kunskap om detta.”

 
Problemet är utanför sitt eget specialområde – och även om Annica Dahlström ofta betecknas “hjärnforskare” så är varken könsskillnader eller koginition hennes specialområde – har en forskare inte mycket bättre koll än någon annan välutbildad person. Däremot har en forskare, speciellt en professor, mycket lättare att bli sedd som expert. Det är en farlig kombination. Annica Dahlström verkar dessutom vara helt övertygad om att hon är sanningens företrädare i en vilseledd värld, vilket gör kombinationen ännu farligare.

Det finns flera saker som alltför sällan tas upp i sådana här diskussioner, kanske för att de är för komplexa, eller för att de är ointressanta för den som föredrar att se världen i svart och vitt. Till exempel mätbarhetsproblemet; hjärnans funktion ändras med ålder och med användning (och sannolikt olika mycket för olika förmågor). Vad är det man mäter i en studie på små barn? På tonåringar? På vuxna? Och hur bra går det man hittar att generalisera? Ju yngre barnen är, desto mindre påverkan har miljön hunnit ha (kan man anta) – och desto svårare är det att mäta specifika förmågor utan att lägga in mer tolkningsutrymme för den som gör försöket. Skrivkunnighet och större ordförråd hos testpersonerna gör det lättare att mäta specifika förmågor, men samtidigt ökar osäkerheten i vad som är medfött och vad som är förvärvat genom övning och miljöpåverkan. Den faktor som så gott som aldrig försvinner är försöksledarnas påverkan på det de undersöker. Små detaljer i ett försöksupplägg – frågeformuleringar, problemställning, bemötande – kan ge stora skillnader i resultat. (liten presentation om problematiken här). Och på området könsskillnader lär det inte finnas en enda person som är sant objektiv.  

En enda forskningsartikel eller -studie är inte ett bevis, och en enda forskare är inte tillräckligt att luta sig på. Det bästa är att läsa och tänka själv, och sedan lyssna med en rejäl nypa salt när experterna talar. Här kommer en lista på hyfsat nya artiklar som borde gå att komma åt för de flesta, och som lutar åt lite olika håll.

Elizabeth Spelke – Sex differences in intrinsic aptitude for mathematics and science? A critical review. American Psychologist, December 2005. ( länk)

Roberto Colom et al – Negligible sex differences in general intelligence.  Intelligence, vol 28(1), 2000. (l änk)

Brian A Nosek et alMath = male, me = female, therefore math not = me. Journal of Personality and Social Psychology vol 83(1), 2002. (l änk)

M. Beth Casey et al – Spatial-Mechanical Reasoning Skills Versus Mathematics Self-Confidence as Mediators of Gender Differences on Mathematics Subtests Using Cross-National Gender-Based Items. Journal for Research in Mathematics Education vol 32(1), 2001. (länk)

Elizabeth M. Weiss et al – Sex differences in cognitive functions. Personality and Individual Differences, vol 35, 2003. (l änk)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, könsbiologi, annica dahlström

Science fiction mer fysik än, säg… biologi?

Den vetenskapliga tidskriften Nature har sedan februari förrförra året* haft en serie korta science fiction-noveller, en per nummer, kallad Futures. Nu flyttas den till systertidskriften Nature Physics. 
 
Sannolikt är det faktum att Futures över huvud taget existerar inte särskilt väl känt. Själv snubblade jag över serien av en händelse och har sedan dess kommit tillbaka och läst den då och då. Inte så ofta; historierna har tenderat att hålla rätt ojämn kvalitet. Men trots allt fick Nature utmärkelsen Best SF Publisher av European Science Fiction Society år 2005.
 
Hur som helst. Serien var ursprungligen inte planerad att köra längre än till december 2006, så att den försvinner från Nature är inte helt oväntat. Däremot placeringen i Nature Physics, som får mig att undra –  varför just fysik?  Nature Publishing Group har trots allt en lång lista publikationer att välja mellan – Nature Biotechnology, Nature Genetics , Nature Nanotechnology, Nature Neuroscience… med flera. Är då science fiction i deras ögon mer fysik än, säg… biologi? (bioteknik? nanoteknik?)
 
Jag tycker själv, med utgångspunkt i “modern” SF, att det är tvärtom (i den mån SF kan sägas tillhöra ett enda fält). Mycket av det mest intressanta som skrivts de senaste åren hör hemma inom subgenrerna cyberpunk och postcyberpunk, vars beståndsdelar bland annat är nära framtid, genetisk och teknisk kropps- och sinnesmodifiering, en mer eller mindre subtil dos samhällskritik… inte särskilt fysikrelaterade teman, kort sagt. Studerar man riktlinjerna för insända historier är det också häråt Futures har lutat. Redaktören för historierna, Henry Gee, är dessutom Nature:s Senior Editor för biologisk forskning.
 
Jag har tyckt att det har varit framsynt av Nature att göra en sådan sak som Futures-serien; att lyfta fram SF som ett sätt att diskutera vetenskap och dess inverkan på samhället. Ett vetenskapsmagasin som publicerar forskning inom alla fält kändes som precis rätt plats för en sådan satsning. Ingen av de orsaker jag kan komma på till att flytten gick till just  Nature Physics känns särskilt framsynt, däremot. Två hypotetiska förklaringar; den ena är att någon bestämde att SF-historier platsade bra där, utifrån en åsikt om genren SF som är rejält föråldrad och därmed utan att denne någon var särskilt insatt själv. Den andra är att Nature Physics bedömdes ha den enda läsarkretsen som är nördig nog att gilla SF.
 
Det känns en smula deprimerande. Men kanske hade de helt enkelt några historier som var så bra att de bara var tvungna att trycka dem, och inte kunde sluta i december som det var tänkt – det är en något mer upplyftande tanke. Och deprimerande, för Nature Physics har bra mycket mindre läsekrets.
 
Länkar
Natures “web focus” om Futures, med länkar till ett antal Futures-historier (kräver tyvärr prenumeration)
Den första Futures-historien i Nature Physics (verkar vara gratis)
 
Andra bloggar om: science fiction, Nature
 
*egentligen startade serien redan 1999, avslutades 2000 och återupptogs 2005