Västerländska kvinnor och män visar betydligt större könsskillnad i vilken typ av färg de föredrar, jämfört med kinesiska kvinnor och män. Det verkar finnas en universell förkärlek för blått, och ovanpå den en könsspecifik förkärlek för rött som får kvinnor att i större utsträckning föredra rödaktiga nyanser. Det rapporterar två brittiska forskare i tidskriften Current Biology.
Föga förvånande hamnar det här i medierna, med rubriker som indikerar att kvinnor är hårdkodade till att gilla rosa. Vetenskapligt bevisat, tillochmed.
Resultaten bygger på en studie där män och kvinnor (med verifierat normalt färgseende) så snabbt som möjligt fick välja på en datorskärm vilken av två färger de föredrog, alla möjliga kombinationer av ett gäng på åtta “standardfärger”. Blåaktiga färger rankades högt av alla, och de rödaktiga färgerna rankades högre av kvinnorna än männen (Archasa på bloggen Ting och tankar har skrivit mer i detalj om själva undersökningen).
Frågan man ställer sig är var en sådan förkärlek för rödaktigt kommer ifrån. Mer bestämt: kan man visa att den inte kommer från en livslång koppling till och påverkan från det samhällsgenomsyrande “rosa är för flickor, blått är för pojkar”?
Forskarnas lösning på detta var att rekrytera en grupp kineser som varit i Storbritannien mindre än tre år, och således uppfostrats i en annan – förmodat mer färgneutral – kultur än den brittiska. Även i deras resultat fanns en skillnad mellan män och kvinnor, men en mycket mindre.
Aha, det är universellt! är då den glada slutsatsen.
Fast speciellt universellt ser det inte ut om man tittar på figurerna, enligt min mening. Nu blir det lite krångligt,för jag ska ge mig på att försöka beskriva figurer i ord….
Radar man upp färgerna i en “regnbågsskala” med rött längs till vänster och blått längst till höger har brittiska kvinnor en poängtopp kring rosalila, medan brittiska män har har sin topp kring blågrönt – det vill säga, kurvorna ser lite ut som varandras spegelbilder med en vänstertopp eller högertopp beroende på testpersonens kön. Kinesiska mäns och kvinnors poängkurvor för färger, däremot, ser nästan helt likadana ut – båda vänstertoppar – bortsett från att kvinnornas är skiftade lite mer åt det röda hållet och männen lite mer åt det gröna.
Den minskade skillnaden beror på att kinesers förkärlek för rött ändrar skillnaden mellan könen, är tolkningen. (Här nånstans blir jag lite förbannad, för det är så uppenbart vilka som anses vara “de annorlunda” som behöver förklaras. Kvinnorna. Asiaterna.)
Jag har en alternativ tolkning, baserat på det faktum att de färger som fick lägst betyg av de brittiska männen var det rödrosalila segmentet samt det faktum att kvinnornas poängkurvor skiljer sig mycket mindre åt mellan de kulturella bakgrunderna än vad männens gör. Det finns, hos de brittiska männen, en väldigt intressant dipp med låga poäng just för rosalila som helt saknas hos de kinesiska männen (och hos kvinnorna, oavsett ursprung).
Min hypotes är helt enkelt att de brittiska männen har lärt sig att dra öronen åt sig – omedelbart – så fort någon kommer dragande med något som liknar en “tjejfärg”. Därav låga omdömen för det rosa-lila. Tänk dig en liten kille som går till skolan eller dagis i en rosa tröja, och den attityd till rosa på killar han antagligen kommer träffa på. Killar måste tycka att rosa är dåligt, annars är de inte riktiga killar – den attityden är de flesta bekanta med. Rosa är ett straff, helt enkelt.
För övrigt blir jag irriterad när man motiverar resultat med något så dåligt underbyggt som teorin om att kvinnor uteslutande samlade frukt och tog hand om andra (det är OK att spekulera att så skedde, men det är väldigt svårt att bevisa och därmed inte särskilt vetenskapligt).
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Current Biolog, pren. krävs)
UPPDATERAT 23/8: Och det blir inte mer intelligent rapporterat när Aftonbladet tar upp det. Suck.
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, könsskillnader, biologi, färg, färgseende, rosa
Malins blogg. 