Tvärvetenskap gör sig bra i workshop-format

Jag har just kommit hem från en workshop (ett vetenskapligt möte) som jag och min handledare ordnat, inom ramen för GOSPEL, det EU-projekt som min forskning tillhör.

Eftersom det här var den sista workshopen av sitt slag inom projektet – en “integrerande” workshop där deltagarna forskar på teknik, biologi, teori eller praktik inom luktområdet – fick vi budgetutrymme för att bjuda in några icke-europeiska talare (inbjudna talare får sin resa och vistelse betald, så att ta in någon långt bortifrån kostar mycket mer).

Enda haken var att vi blev tillfrågade om att ordna workshopen i november, och det är inte en direkt generös mängd med tid när man ska börja med att leta talare och bjuda in dem. Med facit i hand blev det ändå riktigt bra, även om åtminstone jag hade några nervösa tillfällen tidigare i år för att vi fortfarande inte hade alla talare på plats. (Här är talarlistan, om någon är nyfiken)

När man blandar talare (och lyssnare) från många olika fält är det särskilt viktigt att lyckas engagera personer som är både pedagogiska och underhållande; annars somnar åhörarna, och diskussionen på slutet uteblir. Fast goda talare är viktiga oavsett (det här är vad de talade om), och vi fick ihop en riktigt bra grupp.

Det viktigaste av allt – åminstone det roligaste – är pauserna; det är då man får möjlighet att diskutera och bolla idéer, eller fråga om någon intressant detalj i presentationen som nyss avslutades. Och när det gäller tvärvetenskapliga blandningar av folk verkar workshop-formatet komma allra mest till sin rätt – det är lätt att fråga och diskutera, och man åker hem med huvudet fylld av ny kunskap och nya idéer. Kanske fröna till ett nytt projekt, eller ett planerat samarbete om en artikel.

Platsen är naturligtvis också viktig. Det ska vara lätt att ta sig dit och tillbaka, och det ska vara trevligt att vara där. Vi fick möjlighet att dra ut våra deltagare på landet och dessutom nära Arlanda; vi var på Skokloster Wärdshus. De flesta workshops är i en storstad någonstans, så det verkade som om miljöombytet var uppskattat (det var dessutom jättevackert där ute redan i gråa februari, så jag måste nästan åka dit igen i maj eller juni).

När jag har landat lite blir det förhoppningsvis ny fart på det just nu erbarmligt sporadiska bloggandet.

Digitala forskningsartiklar mindre pålitliga?

Jag kompletterade nyss en enkät på Natures hemsida, med en standardbunt av frågor som “hur ofta, på en skala, läser du tidskriften XYZ?”, prenumererar du, vad tycker du om den… och så vidare. Det mesta antagligen riktat till icke-forskande läsare, eftersom jag har svårt att tro att Nature Publishing Group ser New Scientist och Scientific American som allvarliga konkurrenter om den akademiska biten av läsarkretsen.

Och så ett fåtal frågor som faktiskt fick mig att studsa till, inför den något gammalmodiga syn som de representerar. Variationer på:
“Anser du att artiklar online är mindre pålitliga än artiklar i tryck?”

Samma text och bilder som passerar genom samma reviewprocess. Det enda som skiljer är formatet – papper gentemot html och pdf. Ändå är det rimligen ett problem någonstans, eller åtminstone ett problem som enkätens författare tror existerar (vilket är nästan lika illa). Tanken på att någon läsare av Nature – eller någon ansvarig på Nature – inte skulle kunna skilja på formatet och innehållet på ett så grundläggande vis känns deprimerande stenålders.

Digitala artiklar är sökbara. De är bärbara och lagringsbara: jag kan lätt ta med mig flera hundra på min enkilos laptop. Jag kan printa en digital artikel och skriva kommentarer i marginalen, utan att förstöra läsnöjet för andra som delar på samma prenumeration. Jag kan leta rätt på och ladda ner en digital artikel på mindre än en minut, istället för att lägga en timme på att gå till biblioteket, leta i hyllorna och köa vid kopiatorn. För att inte tala om hur lång tid det tar för ett pappersnummer av godtycklig vetenskaplig tidskrift att ta sig postledes från USA till hyllan på min institution, jämfört med att jag kan bläddra igenom den digitala versionen av samma tidskrift några ynka minuter efter att den släppts.

Utanför forskarvärlden är det kanske svårt att förstå vilken skillnad det innebär att de vetenskapliga tidskrifterna alltmer går över till digitalt format. Inuti forskarvärlden är det uppenbart: glansiga tidskrifter samlar damm på hyllorna medan forskarna har pdf:er i drivor (och tillhörande databaser eller register) på datorerna.

Vore Nature en smula mer framsynta skulle de istället koncentrera sig på att förbättra den digitala upplevelsen. Tyvärr kom jag inte på förrän efteråt att jag i den avslutande kommentarsrutan för vad jag vill se tillsammans med en digital artikel borde ha skrivit “länkar till bloggkommentarer”.

Nåja. Det lär komma betydligt fler enkäter innan något sådant blir verklighet.

Andra bloggar om: , , , ,

Köket är hemmets livsfarliga hjärta

Jag har sedan nyss en artikel om köksskador uppe på Taffel.

Och jag har läst och läst och läst skaderapporter som research (medicinska artiklar, en hel del av det). Små barn som bränner sig på pannkaksjärn under årliga Pannkaksdagen. Folk som kastar pumpor med katapulter och olyckliga följder. Och en hel del gräsligheter som varken finns här eller i artikeln, annat än i undertexten – låt oss säga att jag är väldigt glad att slippa laga mat på kerosenspis fotogenspis, numer.

Samtidigt finns det möjlighet att dela med sig av sin värsta köksolycka på redaktionsbloggen Kort om gott.

Andra bloggar om: , , , ,

Soundet sitter i svalget för saxofonproffsen

En saxofon har två och en halv oktavers omfång – på pappret. Med rätt teknik kan man locka fram en hel del toner till ovanför den “officiellt” översta. Och rätt teknik, enligt en artikel i senaste Science, är att forma munhåla och hals till att ge rätt resonansfrekvenser – de som matchar tonens frekvens. Därmed sätter de punkt för flera decenniers debatt.

Tekniken eller tonerna – ibland båda – brukar kallas altissimo, och har för många saxofonister en klar “proffsstämpel”: det anses bara vara riktigt duktiga musiker som klarar av det. Åtminstone när jag spelade sax var altissimo en av de saker som skilde ut de som var på väg att bli proffs från oss övriga.

Därmed finns det också en hel del mystik och stalltips kring själva spelandet. Speciella fingersättningskartor (ofta olika för olika märken på saxofoner), olika sätt att tänka, varianter av att flytta på tunga och tänder. Ju större instrumentet är desto lättare är det att locka fram de första bonustonerna, det är dock något som många är överens om. Och i tipsen återkommer ofta vikten av att tänka på tonen eller forma tonen i huvudet (något som rent allmänt är en bra idé, i och för sig, men som också kan tänkas påverka vad man gör med sina hals- och svalgmuskler).

Vad som är viktigt eller inte för altissimo-toner har debatterats också av forskare, men eftersom det är attans svårmätt (hög ljundintensitet, i munhålan som inte precis är det mest praktiskta stället, samtidigt som testpersonen ska spela normalt) har ingen testat det experimentellt – förrän nu.

Forskarna lät fem proffs och tre amatörer spela toner på saxofon, och mätte samtidigt resonansfrekvenser i talröret (enkelt uttryckt, “allt efter stämbanden”) med hjälp av ett specialbyggt saxofonmunstycke. För toner i saxofonens normala omfång fanns ingen relation mellan munhålans form och förmåga att ta toner, och proffs och amatörer klarade sig vetenskapligt sett ungefär lika bra. I altissimo-området, däremot, fanns en klar relation mellan munhålans resonansfrekvenser och de toner som gick att locka fram på instrumentet – och där var det bara proffsen som klarade att spela.

Den tekniska förklaringen är att utan munhålans hjälp blir den akustiska impedansen för de höga extratonerna för svag relativt den akustiska impedansen för den vanliga ton man normalt får med en viss fingersättning – och då tar den vanliga tonen över. Genom att forma om talröret stärker saxofonisten den akustiska impedansen för den önskade tonen så att den hjälps fram istället. Sannolikt sker det omedvetet; inget av proffsen i studien uppgavs veta exakt vad de gjorde (annat än hur rörelsen skulle kännas).

Liknande teknik lär vara nödvändig för de ljusaste tonerna på andra enkel- och dubbelrörsinstrument, tror forskarna. Och det visar väl vad varenda blåsinstrumentalist med självaktning vet: tonen börjar långt innan den når instrumentets munstycke.

Länkar
Artikeln i Science (pren. krävs), kopia här via forskarna.
Forskarnas webbsida med information om hur det gick till
Youtube-film om experimentet, med doktoranden som gjort forskningen och en (helskön) proffssaxofonist
Saxofonister diskuterar artikeln
En halv artikel om den kanske förste altissimo-saxofonisten.
Wikipedia om saxofonen och om saxofonteknik

Inga utvandrarlöss

Columbus tog inte med sig huvudlöss till Amerika; de fanns redan där. Det rapporterar en forskargrupp i vetenskapliga tidskriften The Journal of Infectious Diseases.

Det finns tre sorters huvudlöss – A, B och C – varav två är vanliga. Typ A-löss begränsar sig inte till att leva på huvuden utan kan hittas på hela kroppen. De finns världen runt. Typ B-löss finns i Amerika, Europa och Australien, och där båda sorterna finns har man hittat löss som bär på kännetecken från både A och B . Typ C har bara hittats bland huvudlöss i Nepal och Etiopien.

Mänskliga huvud- och kroppslöss går dit människan går. Finns det olika sorters löss bör de ha utvecklats i separata grupper människor, och ser man att en lus har förfäder från fler än en sort – ja, då borde även lössens förfäders människor ha kommit från olika grupper, och sedan träffats. En snygg teori för lusspridningen har därför varit att löss av typ A kom till Amerika med Columbus.

Forskarna samlade gamla löss från håret på huvuden från två naturligt mumifierade, runt 1000 år gamla personer funna i extremt torra ökenområden i södra Peru. De studerade lössens DNA i ett sekvenseringslabb där inget tidigare jobb på löss hade utförts, och dessutom i ett annat labb som en extra koll – det gäller att vara försiktig när man sysslar med gammalt DNA.

Lössen visade sig vara av typ A, och därför är den enklaste förklaringen att typ A-löss fanns över hela världen redan innan Columbus seglat iväg. Kanske hade han däremot med sig tyfus tillbaka; det finns teorier om att epidemisk tyfus uppstod när spanska kroppslöss (medpassagerare på spanska soldater som kom med Columbus) träffade på bakterien Ricksettsia prowazekii i eller omkring Mexico och tog med den tillbaka.

Vilken sida av Atlanten som först hade typ B-löss är däremot ännu oklart.

Läs mer om löss: Vetenskapsnytt 8/3 2007: Vi människor fick våra flatlöss från gorillor

Andra bloggar om: , , , , ,

Länkar
artikeln (The Journal of Infectious Diseases, pren. krävs)
artikel i New York Times

Gästblogg: Att se en galax i en fågelflock

I utbyte mot mitt gästinlägg om Arthur C Clarke har jag fått ett gästinlägg från Populär astronomis redaktör Robert Cumming (aka Malte).

En bekant berättade häromveckan hur hennes trädgård blivit anfallen av en gigantisk flock fåglar, och hennes tankar hade gått till Hitchcocks skräckklassiker Fåglarna. Kajor var det säkert, och tänkte tillbaka till en flock på uppemot tusen stycken som jag tittade på med skräckblandad förtjusning i Hallsberg fär några år sedan. Ni som bor i kajornas huvudstad Uppsala vet säkert vad jag menar.

De kanske mest spektakulära och akrobatiska fågelflockarna står dock lilla staren för. Staren är en flyttfågel som bor i Sverige bara på sommarhalvåret; några stycken häckar i skogen nära där jag bor. När stararna samlar sig för att hitta rastplatser för natten kan de bilda flockar av häpnadsväckande storlek, med upp till 50000 individer (svensk rekord verkar enligt en sökning på Svalan vara minst 40000 den 30 juli 2007 på Öland). De flyger runt rastplatsen i hisnande, föränderliga formationer som ständigt ändrar skepnad. Kolla till exempel engelsmannen Dylan Winters fantastiska 5-minuters dokumentär på youtube för några exempel.

Nu i veckan rapporterade brittiska Guardian om STARFLAG, ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt som undersökt hur i hela fridens namn stararna klarar av sin galna aerobatik utan att nånsin krocka med varandra. Man har gjort 3-dimensionella datamodeller — animeringar finns på projektets hemsida — som ger en fingervisning om stararnas taktik. Varje fågel håller nämligen ögonen på sex sju stycken kamrater runt omkring den, och det räcker för att hela flocken ska kunna hålla ihop. Mer finns att läsa om studien hos Physics Today. Forskarnas artikel finns förresten tillgänglig på ArXiv.org.

Med i starprojektet finns matematiker, statistiker och biologer. Inga astrofysiker vad jag kan se, men som astronom associerar jag ändå till de kolliderande system som bildar de underliga små blåa galaxer som min egen forskning handlar om. I veckan får vår forskningsgrupp besök av en expert på datamodeller av just krockande galaxer. Vanligtvis byggs sådana modeller upp av just mängder av partiklar, definierade i programkoden, som representerar
stjärnor och som växelverkar med varandra enligt tyngdkraften. Gastryck och mörk materia kan också finnas med i bilden. Som med starflockar kan två galaxer i princip passera igenom varandra utan att stjärnor behöver kollidera. Liknande saker ser man på ännu större skala när galaxhopar går samman, som till exempel Gevärskulehopen, som har blivit känd som bevis för att den mörka materian faktiskt finns.

STARFLAG-forskarna själva är intresserade av att tillämpa sina metoder även inom beteendevetenskap, för att undersöka hur mänskliga kollektiv handlar. De hoppas till exempel kunna förstå hur ekonomiska system fungerar, för att kanske kunna motverka de globala marknadernas värsta oberäkneligheter.

Samma genvariant bakom alla blåa ögon

Alla blå ögon får sin färg på samma sätt: en punktmutation på en viss plats i en gen som reglerar produktionen av brunt ögonpigment. Sannolikt har de blåögda samma förfader, en person som levde för 6000-10000 år sedan i närheten av Svarta Havet, gissar forskarna bakom studien.

Det var länge sedan forskare trodde på den ögonfärgsmodell som säger att en enda gen skiljer mellan blått och brunt – den som fanns i skolböckerna när jag gick i högstadiet och som säkert fortfarande finns kvar på sina håll.

Nu finns tre kända gener för ögonfärg, som tillsammans står för en stor del av variationen mellan blå, gröna och bruna ögon (varav två huvudgener). Fler gener behövs för att förklara övriga ögonfärger, men dessa är ännu inte upptäckta. Två olika pigment, ett brunt (eumelanin) och ett gult (lipofuscin) i olika portioner, bildar tillsammans en hel mängd olika ögonfärger.

Minst färgade är grå ögon; de har lite eller inget brunt och gult pigment. Blå ögon är näst “blekast”, med lite mer av det gula pigmentet och väldigt lite brunt, och ökar mängden gult ytterligare blir ögonen gröna. Bruna ögon har, föga förvånande, brunt pigment – och det är just det som gör anlaget för brunt dominant. De övriga färgerna beror ju på frånvaro av brunt pigment, helt eller delvis.

Trots att allt detta varit känt visade det sig omöjligt att hitta en mutation i OCA2, den gen som ansetts som den viktigaste genen för blå ögon. Inte så konstigt, för mutationen som ger blått – dvs, stänger av produktionen av brunt pigment så gott som helt, sitter på en annan gen (HERC2) som reglerar den första.

Forskare från Köpenhamns universitet har undersökt 155 blåögda personer från Danmark, 5 blåögda personer från Turkiet och 2 blåögda från Jordan. Samtliga hade exakt samma mutation, beskriver forskarna i en artikel som förhandspublicerats på den vetenskapliga tidskriften Human Genetics hemsida. Två studier som publiceras ungefär samtidigt i en annan vetenskaplig tidskrift (The American Journal of Human Genetics) bekräftar resultatet i andra populationer, enligt Science Now.

Därmed är det sannolikt att alla hade samma förfader. Köpenhamnsforskarna spekulerar att denna person skulle kunna ha fötts i regionen kring Svarta havet för 6000-10000 år sedan, och att anlaget för blå ögon sedan kom till Europa med invandrande jordbrukare.

UPPDATERAT 13/2 för att förtydliga: just blåögdhetens ursprungsplacering och spridning är alltså en spekulation. Läs gärna Åsa:s ilskna och insatta inlägg om giltigheten i densamma.

Länkar
nyhetsrelease (via ScienceDaily)
artikeln i Human Genetics (pren. krävs)
Science Now

Andra bloggar om: , , ,