Ett anslag är inte en muta

Det är nästan givet att om jag hittar ett reportage om forskares finansiering och eventuella särintressen kommer jag inte ta mig till slutet utan att bli förbannad, oavsett vilket fält det gäller. Så även denna gång, när Medierna i P1 granskar kärnkraftsforskare som förekommit i svenska mediers expertreportage den senaste tiden, efter problemen i Japan.

Det är ju bra att vetenskapsjournalistik granskas, men jag retar mig på det schablonartade och enögda perspektivet på extern forskningsfinansiering i Mediernas reportage. Jag har stött på det hyfsat ofta förut, men det här ska ju liksom vara bland det bästa granskande och kritisk journalistik har att erbjuda i Sverige, och då väntar jag mig lite mer genomtänkt substans som faktiskt vågar sig på lite åenaåandrasidan-nyanserande, och lite mindre moralpanik. Det är klart att forskarna är kärnkraftsvänliga, de är ju köpta av industrin hela bunten! hintas tunghänt mellan raderna. Och det är varken första eller tionde gången som det sätts likhetstecken mellan att få forskningspengar från industrin och att inte kunna hålla en egen objektiv åsikt. Tvingande likhetstecken, till och med.
Det samband som Medierna faktiskt ser i sin genomgång är att forskare som får mer pengar från industrin har fått mer tid i media. Suspekt? Inte nödvändigtvis. Ett problem för de vetenskapsjournalister som valt experter? Kanske. Men det är ju inte som att utbudet av totalt industrifrikopplade forskare i Sverige är särskilt stort, särskilt när det gäller ett område som kärnkraft där finansieringen från statliga medel av kända skäl varit rätt mager fram tills väldigt nyligen.
Det jag tycker är trist är att Medierna bortser från minst tre stora faktorer: snöbollseffekten i att vara intervjuad expert – när man väl ställt upp ett par gånger blir man mycket lättare hittad av den som söker experter – och det inflytande tryggheten i en etablerad intervjuvana har på viljan att ställa upp i medierna när det gäller kontroversiella frågor. Och det allmänt försanthållna sambandet att medieexponering ger mer forskningsanslag (vilket ofta i andra sammanhang anförs som orsak till att vara skeptisk till forskare som ställer upp i media: de gör det säkert för de framtida forskningsanslagen!). Kanske är det så enkelt att de intervjuade experterna är vana kommunikatörer, som på grund av sitt deltagande i samhällsdebatten har haft lättare att få externa forskningsanslag?
Många forskningsgruppers finansiering är ett lapptäcke av små till medelstora anslag från diverse olika håll. Det finns sannolikt ytterst få forskare i Sverige som aldrig fått någon typ av externa anslag, och väldigt få tillämpade forskare som inte haft något samarbete med industrin. Vill vi som samhälle hålla oss med den ytliga trygghet som en på pappret totalt alliansfri forskarkår innebär behöver forskningsfinansieringen se helt annorlunda ut än idag. Och samtidigt skulle vi bryta många av de länkar som för kunskap ut från universiteten till det omgivande samhället.
Ett anslag är inte en muta.