Puntarella med förhinder – från Matmolekyler

För några år sedan, när vi var nyblivna tvillingföräldrar och en handfull mycket små steg från total tröttkollaps, prenumererade vi på grönsakslådor.

Oftast anlände grönsakerna som en enda stor överraskning, eftersom vi varken hann kolla innehållet i förväg eller hade särskilt god koll på vilken veckodag vi egentligen råkade befinna oss i. Man kan lugnt kalla detta regelbundna tillskott av arbetskrävande råvaror för total hybris, eftersom våra måltider i allmänhet behövde förberedas, ätas och röjas undan på mindre än en kvart. Halvkomplicerade råvaror, som aubergine, kom oftast att ligga och självdö i grönsakslådan. Men ni vet, det går fler tåg, och auberginer finns på ICA. Inget att gråta över.

Som en korsning mellan maskros och stjälkselleri

Till den dag då vi fick hem ett halvmeters monster i lådan. Hulkensallad? Något slags omöjlig korsning mellan maskros och selleri? Nä. Puntarella. En matnördsdröm! Stenhård säsongsvara, nästan omöjlig att få tag i… och besk nog att den kräver en hel del kärleksfullt ompysslande och dressingfixande för att vara njutbar. Jag gick och beundrade dess majestätiska gestalt lite mellan matningar och blöjbyten, men det blev en långsam död i grönsakslådan även för den. Och som jag har grämt mig sedan dess.

Så plötsligt införde Årstiderna en italiensk grönsakslåda, och i de första veckornas lådor fanns den. Puntarellan. Revansch! Eureka! Jag beställde en låda på stört.

Puntarellaskott är ihåliga

Fast man ska aldrig ropa hej såhär i vabbtider. När puntarellan och resten av lådan väl landade på tröskeln för några dagar sedan hade jag däckat i förkylning och totalt tappat luktsinnet. Men det vore ju för sorgligt att låta en andra chans självdö lika nedrigt i kylskåpet, så nu har jag ändå provlagat.

De grövre bladen utanpå sauterade jag i olivolja och serverade med lite friterad vitlök. De inre bladen åt jag hela, och de innersta skotten strimlade jag fint, sköljde iskallt och lät ligga en timme i kylskåp – enligt noga korslästa rekommendationer från diverse håll på nätet – innan jag åt dem som sallad med dressing på olivolja, ansjovis och citronsaft .

Sauterad puntarella med friterad vitlök

Och? Jag vet fortfarande inte vad puntarella egentligen smakar. De enda intrycken var krispigt, beskt och lite umamisurt av dressingen. Bättre lycka nästa år. Eller nästnästa.

Denna post publicerades ursprungligen 2016-02-12 på Matmolekyler-bloggen på Taffel.se.