En hel dag, med några korta pauser, tog det att presentera grundpelare och huvudteman för det nya ramprogrammet för EU-forskning, Horisont Europa (#HorizonEurope). Presentationen arrangerades gemensamt av 6 stora svenska finansiärer; Energimyndigheten, FORMAS, Forte, Rymdstryrelsen, Vetenskapsrådet, och Vinnova. Många bra presentationer och panelsamtal! Jag har summerat det hela i tweets här, men det finns en del att lyfta upp som inte ryms i kortfattade meningar.
Öppen vetenskap nämndes EN gång (av John Tumpane, från FORMAS). Data-delning nämndes inte alls. Samverkan däremot nämndes upprepade gånger, framför allt med fokus på industrin. Standarder nämndes i förbifarten, framför allt som något viktigt för industrin att bevaka och delta i utvecklandet av.
Mycket av fokus låg på “partnerships”, arrangerade och finansierade strategiska multi-partssamarbeten som är menade att ge garanterad förutsägbar nytta. Hela 50% av budgeten går dit. Partnerships är inte nya för EU, men det utökade fokuset på nytta är en lite ändrad inriktning.
En nyhet för det här ramprogrammet är “missions“, övergripande målbilder som ska vara förankrade i samhällsbehov och ge samhällsnytta, och göra det lättare att nå målen för the European Green Deal och Europe’s Beating Cancer Plan såväl som hållbarhetsmålen.
Forskningsinfrastrukturer nämndes en hel del i början av samtalet (det är en av pelarna), och får en hyfsad andel av budgeten, men var inte särskilt närvarande när det kom till samverkans-diskussionen (där jag tycker de absolut passar in).
Regioner nämndes som möjliga innovationshubbar och koordinatorer, vilket var en trevlig ny vinkel – tidigare har jag mest hört regioner nämnas som trösklar och fragmentering, och ett problem för det svenska Life Science-ekosystemet.
Universitet nämndes i början – när vikten av rätt utbildning och mobilitet i utbildning diskuterades – men inte explicit i senare diskussioner om samverkan; där låg fokus mest på individuella forskare och på industrin. Universitet borde rimligen också vara nyckelmedlemmar i samverkansprojekt.
Två viktiga gap (”valleys of death”) i kunskapsöverföring och nyttogörande nämndes: den slingrande vägen som krävs för att ta forskning från labbet till industrin, och svårigheten att skala upp innovativa start-ups på ett hållbart sätt.
Regeringen håller på och arbetar ut en nationell strategi för Sveriges deltagande i Horisont Europa, det är dock ännu oklart exakt när den kommer vara klar. Det ska bli intressant att se vad den innehåller; EU-ansökningar anses allmänt vara tunga, arbetskrävande och komplicerade. Stödbidrag för att frigöra tid att sätta ihop en ansökan vore kanske användbart. Utökat stöd från universitetens administratörer och Grant Offices också. (När jag jobbade med mitt första EU-projekt hade vi en EU-kunnig administratör till hjälp, och vilken skillnad det gjorde).
Tydligen hade Norge sin motsvarande presentation redan i höstas.
Malins blogg. 