Tvillingar: en lite väl spännande graviditet, och en planerad serie blogginlägg

Jag fick veta mitt i graviditeten, vid standardultraljudet som jag gjorde i slutet av februari, att jag bar på tvillingar. En timme efter att ultraljudsundersökningen börjat vacklade jag och min man ut med en rejält omkullkastade framtidsplaner och vetskapen om att vi skulle få monochoriotiska diamniotiska tvillingar, med samma moderkaka men med var sin inre fostersäck, det som också kallas “tunn skiljevägg”. Den sortens tvillingar är alltid enäggstvillingar, som har delat sig sent nog efter befruktningen att moderkakan redan hunnit bildas.

Vad det innebar i praktiken blev vi inte klara över förrän senare, men i efterhand kan det väl sammanfattas med att det är lite väl spännande att vara tvillingravid, särskilt med tvillingar som delar moderkaka. Samtidigt är det ett privilegium; andelen tvillinggraviditeter är runt 1.5%, och av det är bara en tredjedel eller fjärdedel enäggstvillingar (beroende på källa).

Jag har – naturligtvis – under våren och sommaren lagt en hel del tid på att läsa forskningsartiklar om tvillingar och tvillinggraviditeter. En del av det som jag fann mest intressant tänkte jag sammanfatta i en liten serie av blogginlägg med tvillingtema, som kommer publiceras lagom sporadiskt under hösten (läs: efter tillfällen när båda barnen samtidigt råkar sova nöjt lite längre tid i sträck).

Redigerat 2/9 kl 13:06 för att tillägga: eftersom den här serien med inlägg delvis baseras på mina egna upplevelser som tvillinggravid kommer den av naturliga skäl vara lite annorlunda i upplägg. Sådant jag fått presenterat för mig som allmänt känt kommer jag ofta också presentera som allmänt känt, även om jag naturligtvis har försökt verifiera allt utom det mest basala. Jag har försökt vara tydlig med vad som är subjektivt och vad som är mer allmänt, men jag får sällan mer än 3-4 timmars sömn per natt och skriver nog med motsvarande kvalitet :-). Fråga gärna om något är oklart.

Inläggen i ordning:
Tvillingar #1: gissa hur många sorters enäggstvillingar det finns?
Tvillingar #2: chorionicitet och tvillingtransfusion
Tvillingar #3: tillväxthämning och låg födelsevikt
Tvillingar #4: för tidig födsel

Länkar
Vårdguiden: Att vänta tvillingar
Pregnancy outcome of monochorionic twins: does amnionicity matter? Dias et al, Twin Res Hum Genet. 2011 Dec;14(6):586-92.

Bloggen är inte död, bara permanent försenad…

Jag har inte skrivit på ett tag. Här iallafall. Men bloggen är inte död, den är bara försenad.

Det började med att jag hade en doktorsavhandling att skriva (2010). Med trefjärdedels år kvar till disputation lyckades jag sedan skaffa mig ett till jobb, till en början på deltid parallellt med doktorerandet. Därefter ärvde jag en hel hög nya spännande arbetsuppgifter på nya jobbet från en avgående kollega — typ en månad *innan* jag disputerade, förutom mina tidigare arbetsuppgifter — plus att jag hade en bok att skriva färdigt, korrekturläsa och göra PR för. Alltsammans fantastiskt roliga och intressanta grejer att göra, fast inte särskilt positiva för bloggandet.

Men sedan, tänkte jag när hösten och Bokmässan 2011 = bokens officiella publicering närmade sig med stormsteg, attans vad det ska bli mycket bloggat när boken är ute!

Jovisst. Om det nu inte hade varit så att jag precis efteråt samma höst blev gravid med tvillingar, som föddes för nu drygt tre veckor sedan. Att vänta tvillingar är en graviditet med Extra Allt, inklusive mer intensiva varianter av alla vanliga fysiska symtom och ovanpå det tonvis med extra undersökningar. Intressant men knappast vilsamt. Och det blir ju inte lättare när de är födda. Enäggstvillingar är visserligen oerhört passande barn att få om man är vetenskapligt lagd, men de lämnar inte mycket tid över på ett dygn 🙂

Så, hm, det blir nog inte mycket bloggat på ytterligare ett tag. Förhoppningsvis lite bloggposter om tvillingar, så småningom, för det är klart att jag har läst på om allt möjligt relaterat vetenskapligt.

Så ja, bloggen är inte död. Bara väldigt försenad…

Ett anslag är inte en muta

Det är nästan givet att om jag hittar ett reportage om forskares finansiering och eventuella särintressen kommer jag inte ta mig till slutet utan att bli förbannad, oavsett vilket fält det gäller. Så även denna gång, när Medierna i P1 granskar kärnkraftsforskare som förekommit i svenska mediers expertreportage den senaste tiden, efter problemen i Japan.

Det är ju bra att vetenskapsjournalistik granskas, men jag retar mig på det schablonartade och enögda perspektivet på extern forskningsfinansiering i Mediernas reportage. Jag har stött på det hyfsat ofta förut, men det här ska ju liksom vara bland det bästa granskande och kritisk journalistik har att erbjuda i Sverige, och då väntar jag mig lite mer genomtänkt substans som faktiskt vågar sig på lite åenaåandrasidan-nyanserande, och lite mindre moralpanik. Det är klart att forskarna är kärnkraftsvänliga, de är ju köpta av industrin hela bunten! hintas tunghänt mellan raderna. Och det är varken första eller tionde gången som det sätts likhetstecken mellan att få forskningspengar från industrin och att inte kunna hålla en egen objektiv åsikt. Tvingande likhetstecken, till och med.
Det samband som Medierna faktiskt ser i sin genomgång är att forskare som får mer pengar från industrin har fått mer tid i media. Suspekt? Inte nödvändigtvis. Ett problem för de vetenskapsjournalister som valt experter? Kanske. Men det är ju inte som att utbudet av totalt industrifrikopplade forskare i Sverige är särskilt stort, särskilt när det gäller ett område som kärnkraft där finansieringen från statliga medel av kända skäl varit rätt mager fram tills väldigt nyligen.
Det jag tycker är trist är att Medierna bortser från minst tre stora faktorer: snöbollseffekten i att vara intervjuad expert – när man väl ställt upp ett par gånger blir man mycket lättare hittad av den som söker experter – och det inflytande tryggheten i en etablerad intervjuvana har på viljan att ställa upp i medierna när det gäller kontroversiella frågor. Och det allmänt försanthållna sambandet att medieexponering ger mer forskningsanslag (vilket ofta i andra sammanhang anförs som orsak till att vara skeptisk till forskare som ställer upp i media: de gör det säkert för de framtida forskningsanslagen!). Kanske är det så enkelt att de intervjuade experterna är vana kommunikatörer, som på grund av sitt deltagande i samhällsdebatten har haft lättare att få externa forskningsanslag?
Många forskningsgruppers finansiering är ett lapptäcke av små till medelstora anslag från diverse olika håll. Det finns sannolikt ytterst få forskare i Sverige som aldrig fått någon typ av externa anslag, och väldigt få tillämpade forskare som inte haft något samarbete med industrin. Vill vi som samhälle hålla oss med den ytliga trygghet som en på pappret totalt alliansfri forskarkår innebär behöver forskningsfinansieringen se helt annorlunda ut än idag. Och samtidigt skulle vi bryta många av de länkar som för kunskap ut från universiteten till det omgivande samhället.
Ett anslag är inte en muta.

“Vad ska du göra sedan, då?”

En av de absolut vanligaste frågorna man får när man nämner att man jobbar på sin avhandling och ska disputera vid tidpunkt X är “och vad ska du göra sedan?”.

Ibland är det vänligt allmänintresse, ibland är det antagligen den neutralaste frågan folk kan komma på som inte har att göra med själva stressmomentet för stunden (de flesta doktorander är uppenbart slitna och jäktade sista året). Någon gång är det folk inom ens eget fält som frågar; då vill man gärna ha ett bra och genomtänkt svar.

För många doktorander är svaret sannolikt obehagligt länge “jag vet inte”. Tidspressen lämnar inte mycket rum för den sortens eftertanke, och trots att man får vänliga tips om att börja söka post-doc ett år i förväg känner jag få som verkligen gjort det. Långt färre som har en långsiktig karriärplan.

Ofta ser fortsättningsalternativen – från vissa synvinklar och särskilt inifrån akademin – ut som ett binärt val mellan Forskning och Allt Annat. Det är inte riktigt sant; det utmärkta seminariet om alternativa karriärvägar utanför akademin, som inledde Stockholm Meeting i torsdags belyste på ett rätt fascinerande sätt alla olika vägar man kan ta med en doktorsexamen i ryggsäcken. Naturvetarna hade valt ut fem talare som typexempel: att jobba inom industrin (Mats Berggren, vd Sweden Bio), att arbeta som lektor på gymnasiet (Pär Wohlin, lektor Viktor Rydbergs gymnasium), forskningsadministration (Anna Ledin, vetenskaplig sekreterare Kungl. Vetenskapsakademien), starta eget och jobba som entreprenör (Saed Esmaeilzadeh, vd Diamorph AB) eller att arbeta som vetenskapsjournalist (Ulrika Björkstén, redaktör Vetenskapsmagasinet).

Tråkigt nog var det inte många av dem som verkligen lyckades visa i sina föredrag hur och när eller i vissa fall ens om de hade nytta av sin forskarbakgrund mer än som inträdesbiljett. Bäst tyckte jag om Pär Wohlins berättelse som visade hur han hela tiden ifrågasatte, utvärderade och anpassade sin lärarroll och kunskaperna bakom den – flera gånger med obekväma beslut som resultat. Både inspirerande och upplyftande.

Själv skaffade jag mitt nuvarande jobb i juni förra året, och jobbade deltid där medan jag doktorerade färdigt på resten av deltiden. Jag har nytta av erfarenheterna från min doktorandtid i stort sett varje dag; ofta på grund av den specifika insikten jag fått i mitt fält och dess verktyg, ibland på grund av den mer generella inblicken i hur forskare tänker och fungerar. Organisations- och rapportskrivningsövningen jag fått genom att administrera EU-projekt (som institutionstjänstgöring) är direkt tillämpbara på mina organisatoriska och administrativa arbetsuppgifter idag. Samtidigt har träningen jag fått i kommunikation – talad såväl som skriven – genom bloggandet och alla de uppdrag och erfarenheter det lett till varit direkt ovärderlig i mitt nya jobb, där kommunikatör är del av min titel.

Allt det andra svåretiketterbara man lär sig på köpet när man doktorerar – att strukturera upp sitt arbete och planera långsiktigt, att lösa problem, att tänka själv och arbeta självständigt, att brottas med svårlösliga problem utan att ge upp – det är också otroligt användbart. Fråga nästan vilken doktor som helst i bekantskapskretsen – antagligen är det få som kommer säga att det var själva fackkunskaperna de fick som var mest användbara.

Sorgligt att man så ofta möter rekryterare som är rädda för att anställa “snäva, specialiserade” doktorer. De vet inte vad de missar.

Konsten att bygga ett mässbås


Den som aldrig varit på SfN Neuroscience – neurovetenskapernas absolut största konferens, med runt 30000 deltagare varje år – kan nog ha svårt att föreställa sig hur det är. Ända sedan jag började som doktorand har det varit konferensen folk talar om, ofta i from av skräckhistorier (Hotellbokningen! Värkande fötter! Vilse i mässhallarna!). Men allt jag hört har varit från forskarens/deltagarens perspektiv, så när jag fick veta att mitt nya (deltids)jobb som kommunikatör/PR-person på INCF inkluderade “fixa allt till vårt utställningsbås på SfN” visste jag nästan inget om vad jag skulle förvänta mig. Visst har jag gått på sånt som Tekniska Mässan någon gång, men att ställa ut i vetenskapliga sammanhang är annorlunda – väl?

Nja, är nog slutsatsen. Det mesta är “bara” tillämpad logistik. Här ska ni få se hur ett bås med två parallella slots för demos, en mingeldel och en infodel ser ut. Framifrån och bakåt i bilden:

*Båset. Består av tre ‘slots’ á 10×10 feet (3×3 meter). Utrymmet beställs långt i förväg, och innehåller per default inget annat än sina avgränsande väggar. Vår slot ligger i nedre högra hörnet av kartan på övre bilden. (De omgivande röda taggiga linjerna på kartan är postertavlor. Många hundra postertavlor.)
*Mattan. Beställs & levereras separat, och man kan välja mellan halvdussinet färger med oinformativa namn; “blue, red, burgundy, dark green, gray, black, blue jay, cayenne, and pepper” –> vi sejfar med svart (Noterat: de riktigt dyra&stora båsen har fjädrande underlag under mattan; ett effektivt sätt att få trötta fötter att signallera “ah, lyxbås! Stanna här!”).
*Rollups (stora delade bildväggen med hjärnan på). Egen frakt. Här skulle det ha stått en “postervägg” (liknande denna). Den försvann spårlöst i frakten till ett tidigare event, så jag fick se till att paniksnabbt kläcka en plan B; trycka nya canvaser till våra gamla rollups och sedan släpa med dem på flyget (snarare än att förvägsfrakta dem, vilket tar flera veckor). Här står de delvis ihoprullade, eftersom vi fick veta (när allt väl var uppställt på plats i båset) att inget fick vara högre än 8 feet. Jahapp, bara att vara glada att vi hade de kortare stödpinnarna med oss…
*Runt bord. Levereras separat, gick dessutom i kategorin “specialbeställningar”.
*Låga stolar. Leverarades ihop med de höga borden. Mycket populära bland båsgästerna.
*El. Beställs separat. Egna (amerikanska) skarvsladdar.
*Internet. Beställs separat, till *fruktansvärt* högt pris, men nödvändigt för flera av de demos vi visade. Router, switch och kablar medfraktade från Sverige, ihopkopplat och inställt av mig.
*Kollega (Raphael Ritz). Ansvarig för demoprogrammet i båset, har lyckligtvis till skillnad från mig varit med förr.
*Höga bord i svarta kjolar. Levereras “oklädda”, en särskild kille åker sedan runt med färdigveckat tyg som nitas fast. Vingliga som sjutton och lappade med flera generationer tejp. Även här kunde man välja färg, med tveksam ledning från färgnamnen. Färgerna matchar inte relaterade mattfärger eller varandra. Vi sejfade med svart även här. Vid vår ankomst saknade ett av borden kjol, förutsatt att det oklädda extravingliga bordet som stod på snedden i korridoren verkligen var vårt. Under “bordskjolarna” kan man lagra saker – vilket visade sig vara ett väldigt populärt feature hos våra demohållare och gäster.
*Barstolar. Levererades separat, så sent att vi hann börja bli riktigt nervösa. Dyra nog att hyra att grannbåset köpt en bunt snygga regissörsstolar istället; “det blev billigare så”. Dammiga som sjutton vid ankomst; har antagligen bott i ett lager i flera år.
*2 x demosetup: Stor skärm på stativ, liten skärm plus (antik) stationär dator, tangentbord och mus. Specialbox under för att switcha mellan vad som visas på stora skärmen: medtagen laptop eller stationära datorns lilla skärm. Notera de olika skärmformaten? Inte helt lätt att få visningen rätt utifrån de förhållandena. Alla datorprylarna levererades och kopplades in av en särskild leverantör, men vi fick fippla en hel del efteråt för att det skulle bli användbart.
*Anslagstavlor för medtagna posters; posterbyte vid varje demo. (tavlorna levereras separat av ett särskilt företag. Visade sig ha helt andra mått än på den spec vi fick. Men tack och lov var de större, inte mindre)
*Folderställ – ett medtaget ihoprullbart och ett panikbeställt på plats.
*Presentationsbord med tryckmaterial; skulle ha varit det lilla bordet som ingår i posterväggens transportbox, fick panikbeställas efteråt när vi insåg att posterväggen var borta. Tryckmaterialet, totalt 32 kilo tungt, förvägsfraktades till stor del; frakten gick typ tre veckor innan utställningen och beställdes hos en agent i Göteborg. Kartongerna packades extremt omsorgsfullt av mig i enorma mängder tejp och bubbelplast, vilket tog sådan tid att jag gick från jobbet först halv sju på kvällen på min egen födelsedag. Men liknande frakter vi fått *till* kontoret har anlänt i väldigt dåligt skick, och utan tryckmaterial är det ingen större idé att ha båset…
I folderställen:
— Workshoprapporter fr o m 2006. De flesta fick nybeställas eftersom de var så gott som slut; tack och lov inventerade jag trycksaksförrådet i tid, redan i augusti…
Nyhetsbrev #1-3 för i år. 2:an var min första arbetsuppgift när jag började i juni, 3:an gjorde jag under stor tidspress precis i tid för att trycka innan vi åkte, så det nyhetsbrevet fick åka i våra resväskor.
På bordet:
— Officiella rapporter: årsrapport, strategirapport, introduktionsrapport.
— Flyers: nästa års neuroinformatikkonferens i Kobe, MUSIC – ett verktyg vi utvecklar, demoprogrammet för montern. Skrivna & layoutade av mig i sista minuten innan vi åkte, eftersom vissa “vore det inte bra att ha…” inte faller någon in förrän i just sista minuten. Tryckta/utskrivna på plats på FedEx. Dyrt men smidigt.
— Andra flyers: sånt som våra japanska, engelska och amerikanska kollegor haft med sig.
— Diverse andra broschyrer.
— Pennor och block. Försvinner så fort man vänder ryggen till. *Alla* giveaways verkar populära; de amerikanska kollegorna i båset mittemot har gett bort runt 2000 exemplar av ett enkelt foto-/pappersställ.
*Mindre rollup (bakom bortre bordet), gör reklam för tidigare nämnda konferens. Paniklayoutad och -beställd av mig en vecka innan vi åkte, när kollegan som ansvarar för konferensen kom på att säga att vi haft en rollup för konferensen något tidigare år, och vore inte det trevligt att ha igen? Levererades så sent att den fick åka med den sist anlända kollegan som flög först två dagar efter oss. Visade sig vara en mycket lätt och trevlig sak – om än med en beklaglig tendens till att stå snett tills man vänt på den helt uniforma stödpinnen ett par gånger – som vi släpat med oss till diverse kvällsevents.

Puh. Jag lovar, jag kommer aldrig mer kunna se på ett mässbås på samma sätt igen — hädanefter kommer alla mässbås jag råkar på se ut som en gigantisk samling av lösa delar, ditfraktade mot alla odds, i ständig kamp mot logistikversionerna av Murphys lag.

Nu ska vi bara få ner och hem allt igen 🙂

TV-filmat: Bokmässan-debatten om kunskapsförmedling

Jag hade helt, totalt missat att debatten på bokmässan spelades in av SVT; jag såg inte kameran och hinner sällan se på TV. Hade inte min indiske doktorandkollega slötittat på SVT24 och sett ett bekant ansikte – “I saw you on TV! You were on a stage!” – hade jag nog aldrig upptäckt det heller.

Så, tack vare tips från Pradeep, här är hela debatten “Kunskap åt folket – men hur” från 24/9 på Bokmässan. I vilken jag bland annat kallar mig brobyggare snarare än nyskapare, ifrågasätter idén att kunskap inte skulle vara kul, och avslöjar att jag bloggar för min inre tolvåring.

Det står att länken funkar t o m 8/10, men det är datumet då de lade upp den. Så förhoppningsvis går filmsnutten att se till ca 8/11.

(Relaterat: min ursprungliga bloggpost & min tillhörande gästpost på NE:s Kunskapsbloggen)