En hel dag, med några korta pauser, tog det att presentera grundpelare och huvudteman för det nya ramprogrammet för EU-forskning, Horisont Europa (#HorizonEurope). Presentationen arrangerades gemensamt av 6 stora svenska finansiärer; Energimyndigheten, FORMAS, Forte, Rymdstryrelsen, Vetenskapsrådet, och Vinnova. Många bra presentationer och panelsamtal! Jag har summerat det hela i tweets här, men det finns en del att lyfta upp som inte ryms i kortfattade meningar.
Öppen vetenskap nämndes EN gång (av John Tumpane, från FORMAS). Data-delning nämndes inte alls. Samverkan däremot nämndes upprepade gånger, framför allt med fokus på industrin. Standarder nämndes i förbifarten, framför allt som något viktigt för industrin att bevaka och delta i utvecklandet av.
Mycket av fokus låg på “partnerships”, arrangerade och finansierade strategiska multi-partssamarbeten som är menade att ge garanterad förutsägbar nytta. Hela 50% av budgeten går dit. Partnerships är inte nya för EU, men det utökade fokuset på nytta är en lite ändrad inriktning.
En nyhet för det här ramprogrammet är “missions“, övergripande målbilder som ska vara förankrade i samhällsbehov och ge samhällsnytta, och göra det lättare att nå målen för the European Green Deal och Europe’s Beating Cancer Plan såväl som hållbarhetsmålen.
Forskningsinfrastrukturer nämndes en hel del i början av samtalet (det är en av pelarna), och får en hyfsad andel av budgeten, men var inte särskilt närvarande när det kom till samverkans-diskussionen (där jag tycker de absolut passar in).
Regioner nämndes som möjliga innovationshubbar och koordinatorer, vilket var en trevlig ny vinkel – tidigare har jag mest hört regioner nämnas som trösklar och fragmentering, och ett problem för det svenska Life Science-ekosystemet.
Universitet nämndes i början – när vikten av rätt utbildning och mobilitet i utbildning diskuterades – men inte explicit i senare diskussioner om samverkan; där låg fokus mest på individuella forskare och på industrin. Universitet borde rimligen också vara nyckelmedlemmar i samverkansprojekt.
Två viktiga gap (”valleys of death”) i kunskapsöverföring och nyttogörande nämndes: den slingrande vägen som krävs för att ta forskning från labbet till industrin, och svårigheten att skala upp innovativa start-ups på ett hållbart sätt.
Regeringen håller på och arbetar ut en nationell strategi för Sveriges deltagande i Horisont Europa, det är dock ännu oklart exakt när den kommer vara klar. Det ska bli intressant att se vad den innehåller; EU-ansökningar anses allmänt vara tunga, arbetskrävande och komplicerade. Stödbidrag för att frigöra tid att sätta ihop en ansökan vore kanske användbart. Utökat stöd från universitetens administratörer och Grant Offices också. (När jag jobbade med mitt första EU-projekt hade vi en EU-kunnig administratör till hjälp, och vilken skillnad det gjorde).
Tydligen hade Norge sin motsvarande presentation redan i höstas.
En av mina tidigaste julförberedelser är att koka kola. Jag vill hinna med några sorter innan jul, och det finns ingen(?) som orkar dela och slå in mer än en sats kola per helg (~100 st).
I år har jag hittills kokat bergamott-kola, chokladkola med lavendel, och lakritskola (ovan).
Till bergamott-kolan använde jag Mitt Köks recept på citronsmörkola, av Michael Hoffman, fast med finrivet bergamottskal och -saft. Det viktiga att tänka på när man smaksätter med citrusskal är att ha i det absolut sist, precis innan man häller upp kolan. Annars försvinner mycket av smaken. Bäst är därför att riva skalet riktigt fint på ett zestjärn, så det inte blir märkbara bitar i kolan.
4 dl vispgrädde
4 dl strösocker
2 dl ljus sirap
150 g smör (normalsaltat eller osaltat)
Smaksättning alt 1 – citrus
1 st ekologisk bergamott eller annan citrusfrukt, finrivet skal + saft
1 krm salt (eller mer, om smöret var osaltat)
Saften kan blandas med övriga ingredienser i början av koket, men det rivna skalet ska blandas i allra sist.
Garnering: en eller ett par sorters fint strössel, gärna mindre bitar tex minipärlor + lite flingsalt
Smaksättning alt 2 – choklad
2 rågade msk/ 0.5 dl bra kakao, t ex Monbana.
en halv tesked salt (eller mer, om smöret var osaltat)
en halv tesked malt kaffe
en halv tesked malt lavendelsalt
ett kryddmått anchopeppar
Garnering: en eller ett par sorters fint strössel, gärna mindre bitar tex minipärlor + lite flingsalt + finrivet limeskal
Resultatet av receptet blev så bra att jag använde samma recept som utgångspunkt till chokladkolan, men med lite ändringar och tillsatser. Viktigaste ingrediensen i chokladkolan är riktigt bra, mörk kakao (nej, inte Ögonkakao). Jag gillar den här från Monbana som brukade vara omöjlig att få tag i förr, men som nu finns på apoteket. Jag tog två väldigt rågade matskedar. Sedan spetsade jag chokladsmaken med att förstärka åt lite olika håll med (pyttelite) lavendel, ancho, (pyttelite) kanel, lite salt, och lite vanligt malt kaffe. Limeskal och flingsalt ovanpå – och lite snöflingeströssel – när jag hällt upp kolan i formen.
Till lakrits-kolan fick jag experimentera lite mer. Jag utgick ifrån det första receptet jag hittade som nämnde lakritsstång, ett från 2011 på Koka ihop postat av Anneli i Örnsköldsvik (som angav Apoteket som receptkälla), men eftersom jag ville bli av med två hela 3dl paket grädde skalade jag upp allt med 20%. Och från tidigare år mindes jag att en lakritsstång inte riktigt räckte, så jag tog två. Sedan hade jag också i en cup (~2.5 dl) melass för att bredda lakritssmaken lite grann. Och en halv tesked salt. Det blev en gigantisk hög kola, nästan 120 rätt stora bitar (dvs ~20 bitar per dl grädde).
56 dl grädde
500600 gram socker
56 msk sirap ljus
2 msk 2.25 msk (34ml) flytande glykos
5060 gram smör
502*50 gram lakritsstång
2.5 dl melass
Det är jättelätt att starta ett kolakok, och använder man termometer rakt igenom är det inte stressigt heller. Det är efterarbetet – skära och slå in – som tar tid och ansträngning. För kokningen väntar man bara tills det är “klart”, en dryg halvtimme på 2/3 av maxvärme, och så tar man grytan av värmen. Stektermometer som kan ligga i smeten hela tiden gör det lätt som en plätt, se till bara att den inte nuddar botten på kastrullen. Det kan vara bra att röra runt lite då och då när temperaturen börjar gå över 120-125 grader, då börjar kolan vara trög och kan bränna vid i bottnen. Särskilt viktigt är det att röra om man har kakao i kolasmeten.
Och när är “klart”? Det varierar med hur mjuk kola man vill ha. ICA har en bra och rättvisande temperatur-guide, jag citerar:
Vid 122-125°C är knäck- eller kolasmeten lagom kokt för mjuk kola.
Vid 140-145°C får man hårda kolor som är lite sega mitt i.
Vid 160°C är smeten karamellfast.
“Mjuk kola” är inte vad jag siktar på, precis. Jag tycker den blir flottig och obehaglig. Däremot är den klart lättast att skära.
“Hård kola” vill jag inte riktigt ha, men ganska nära. Vid 140-145 grader blir kolan dessutom nästan omöjlig att skära om man väntar för länge, då får man skära kvickt när den svalnat lagom mycket och inte för mycket (~10-minutersintervall).
“Lagom kola” – ungefär 130 grader – brukar jag sikta på. OBS att chokladkola med kakao blir hårdare än vanlig kola och behöver vara några grader mindre varm när man slutar koka den.
Bäst blir nog resultatet när man *precis* låter kolan passera 131 grader och häller upp den genast. En stek-termometer som sitter i smeten hela tiden (men INTE nuddar botten) är som tidigare nämnts en bra hjälp. OBS också att man bör passa på att skära kolan innan den svalnat helt. Lägg de nyskurna bitarna separat med ett par millimeters mellanrum, annars flyter de ihop (om du t ex lämnar dem över natten). OBS att chokladkola med kakao blir hårdare än vanlig kola och behöver vara några grader mindre varm när man slutar koka den.
Strategiskt glest uppskuren kola. De flesta klarade sig, men några fick jag skära isär nästa morgon.
Det är bra att förbereda en form. Antingen smord eller fodrad med bakplåtspaper (INTE smörpaper), eller hängsle-och-bälten style: smort bakplåtspapper. Jag rekommenderar baksprej, det är jättesmidigt. Annars funkar neutral olja, t ex solrosolja, bra – fukta ett hushållspapper och sprid ut olja tunt över bakplåtspappret. Kolan blir lite fet på ytan (= fastnar inte längre) när den svalnat, men medan den är smält fastnar den obönhörligt i alla ytor som inte är smorda, och sitter som järnet när den stelnat. Vi har förlorat minst en tallrik på för hård (lakrits)kola som fastnat och inte ville lossna.
Kola kokt som jag vill ha den blir riktigt hård och svårhanterlig när den svalnar, lite som glas men förstås inte lika hett. Kokar du till ~130 grader som jag rekommenderar jag att strategiskt skära kolan tvärs över några gånger medan den svalnar, sedan skära i de halvfyllda skårorna – eller klippa isär, jättesmidigt med bra sax – det skårade kolaflaket till ~3-4 cm breda kola-remsor, sedan skära remsorna i ca 1-1.5 cm breda bitar. De måtten blir en lagom bit för antingen * lyx-varianten: färdiga kolapapper, finns dyrt på Panduro (59kr/50 st). Billigare på andra ställen, leta i webbaffärer som Lyckasmedmat.se (25kr). Eller * budget-varianten: vik ett bakplåtspapper (INTE smörpapper) i fyra på längden, klipp i remsor, klipp remsorna i lagom stora bitar. Prova på en kolabit innan du klipper många bitar, det går åt lite mer papper än vad man tror om man ska snurra prydliga knut-rosetter i båda ändar på kolan.
Kalenderns nionde lucka innehöll tre små färgflaskor med blått, rött och gult, och en koncentrerad såpbubblelösning. Vi blandade färgade bubbellösningar och blåste färgglada såpbubblor på papper med sugrör. Det krävde lite övning men funkade till slut för alla.
bubbelkonst
Nästa dags lucka skulle ha samma färger, pipetter och en liten palett. Från grundfärgerna kunde man sedan pipettera fram orange, grön, lila och brun. Fast till slut blev det mesta svart.
Vi hann ta fram lucka 8 också, och den innehöll bästa sortens experiment — bakning! En liten kartong full med rymd-tema-figurer, inklusive två sorters raket i 3D.
rymdpepparkakor
Och vi hade en passande liten pepparkaksdegsnutt i kylskåpet, så vi började bums. Vi insåg när vi gräddade att man behöver nog egentligen en deg som inte blåser upp sig så mycket. Det får vi fixa till nästa gång.
Tredje luckan krävde inga förkläden eller skyddsglasögon, det var ett litet 3×3 träspel för luffarschack/tripptrapptrull/tic-tac-toe. Tanken var förstås att man skulle förstå efter några spelomgångar att den som börjar alltid vinner, om den följer rätt strategi. Kanske kan vi utveckla det med ett större rutnät.
Idag fick vi spinna vidare på rödkålsvatten med kemiska konstverk. Vi tog varsitt papper och dränkte det i rödkålsvatten, sedan strödde vi över pulver från tre små burkar; citronsyra, natriumkarbonat, bakpulver. Vackert och färgglatt! Sedan kom vi på att man kunde droppa pölar på pappret, och blåsa ut dem till figurer.
citronsyra (rött), natriumkarbonat (grönt) och bakpulver (blått)
Mina barn älskar experiment. Förra årets bästa juklapp var vita rockar och experiment-utrustning, så jag kunde inte motstå att skaffa Forskarfabrikens julkalender i år. Igår gjorde vi första experimentet, rödkålsindikator. Nästan allt var liknande det experiment vi gjorde själv hemma (se nedan), men det fanns ju PIPETTER. Raskt hade vi pipetterat oss igenom en god del av köket.
Rödkål och hushållsgrejer. Roligast var citronsaft, mjölk och yoghurt. (röd, lila, rosalila). Tvättmedlet blev så mörkgrönt att det nästan var svart.
Min doktorsavhandling går att ladda ner från DIVA (länk) Min licavhandling går också att ladda ner från DIVA (länk)
Jag gick ett träningsprogram (Fellow’s Program) via AAAS under 2017, för att utvecklas som community manager. Programmet har nu omformat sig till en fristående organisation, CSCCE (Center for Scientific Collaboration and Community Engagement) och man kan fortfarande bli en fellow. Och här är mina fellow members!
My PhD thesis can be downloaded from the DIVA portal (link) My licentiate thesis can also be downloaded from the DIVA portal (link)
I was accepted to a training program for scientific community managers (Fellow’s Program) via AAAS in 2017, to develop further as community manager. The program is now reformed as CSCCE (Center for Scientific Collaboration and Community Engagement) and you can still become a fellow. And these are my fellow members!
För några år sedan upptäckte jag genom Sofia på Taffel att man kan göra svartvinbärsbladssaft. Mind blown. Som min favorit fläderblomssaft men ÄNNU BÄTTRE! Svartvinbärsblad kan man ju plocka under flera månader. Dessutom är saften en väldigt bra mixer, både för smakens skull och som konversationsstartare. Det är kul att bjuda på och se folk fundera över vad det är de har i glaset. Många förknippar svartvinbärssmak enbart med mörkröd saft och kommer bli förvirrade. Ett utmärkt tillfälle att uppleva ett fenomen som är närmast unikt för hur vi upplever aromer – känslan av “Jag känner igen det men vet inte vad det är”.
Det här är en väldigt enkel och alkoholsvag sommardrink med hyfsat komplex smak. Utmärkt som välkomstdrink!
Portioner: 6 Tid: 5 minuter
DU BEHÖVER:
3 dl färdigblandad svartvinbärsbladssaft
1 burk (33 cl) Whole Earth ingefärsdricka kan bytas mot annan klar ingefärsläsk
9 cl Plantation Rum kan bytas mot annan mörk rom
Ev. en liten kvist lavendel per glas
GÖR SÅ HÄR:
Servera gärna i champagneglas. Blanda 0.5 dl saft och 0.5 dl ingefärsdricka per glas, med 1.5 cl rom. Det går att blanda större mängder samtidigt och servera som bål, men inte för långt i förväg – drinken är godast innan kolsyran går ur.
Det blir lika gott utan rom, men upplevs rätt annorlunda eftersom andra smaker kommer fram. Tar man bort rommen rekommenderar jag att ha i lika mycket (1.5 cl) extra saft, för bättre smakbalans.
Denna post publicerades ursprungligen 2016-07-01 på Matmolekyler-bloggen på Taffel.se.
Malins blogg. 