Ceviche för att illustrera en poäng – från Matmolekyler

Förra veckan skulle jag vara med i radio och småprata om matmolekylära saker. Det är kul att ha något konkret att prata om, så jag bad att få laga något i direktsändning.

I rumstemperatur och utan värme-, köld- eller strömkällor är man såklart rätt begränsad, men jag hade en hyfsat generös tidsram (två timmar). Så jag satsade på en avskalad ceviche, det vill säga en sallad på fisk marinerad i limejuice, eftersom den kan illustrera åtminstone fyra intressanta saker: denaturering av proteiner i sur miljö, vikten av att skära lök med vass kniv, kontroversen kring koriander, och varför chili bränns.

Det är såklart viktigt med hygienen när man lagar mat utan värme. Salmalax eller Fröyalax skulle jag använda direkt, annars kan fisken behöva frysas. Och marinerar man längre än receptets minimala halvtimme kan det vara bra att ställa laxen i kylen under tiden.

Portioner: 2
Tid: ca 30 minuter

DU BEHÖVER:

100 g Salmalax tärnad i centimeterstora kuber
Saften från 2-3 lime
1/2 tärnad stor avokado (eller en hel liten)
1 tärnad medelstor tomat, gärna gul
Cirka 5 centimeter av den nedre röda stjälken av en färsk knipprödlök
1/2 liten röd chili, finhackad
eller 1/2-1 kryddmått chipotlechilipulver
Hackad koriander efter smak
En liten nypa salt

GÖR SÅ HÄR: 

Låt laxtärningarna marinera i limejuicen med lite salt. Använder du chilipulver kan du hälla i det med redan nu. Låt dra minst en halvtimme, upp till ett par timmar. När laxen ser ‘kokt’ ut är den klar; efter en halvtimme är förändringen bara ytlig men det går utmärkt att äta redan då.

Medan laxen drar, skär små fina lökringar av knipplökskaftet och hacka koriandern och eventuellt chilin (om du inte använder chipotlechilipulver).
Smaka på laxmarinaden. Blev det för starkt är nu ett bra tillfälle att hälla av lite marinad, innan du blandar ihop resten.

Blanda laxtärningarna med tärnad avokado, tärnad tomat, lökringar, och eventuell chili. Strö över hackad koriander, eller servera koriandern bredvid (rekommenderas om du inte vet vad de andra ätande tycker om koriander – vissa tycker det är helt oätligt). Låt dra ett par minuter och servera.

Ceviche under tillverkning. Laxen börjar se klar ut!

Denna post publicerades ursprungligen 2016-06-30 på Matmolekyler-bloggen på Taffel.se.

Matmolekylärt hos Clara Henry i P3 – från Matmolekyler

Den 21/6 spenderade jag två timmar som dagens gäst hos Clara Henrys sommarshow Clara Henry i P3. Jag tog med en bunt matmolekylära experiment, för det är kul när det händer saker – och även om radio saknar bild kan man berätta väldigt mycket med ord och ljud. Och nu tycker jag ni ska gå och lyssna på programmet! Sedan finns lite referenslänkar här nedanför.

Jag började med att hälla ihop en bärbar picknickfrys – det vill säga, is och salt blandat i en plasthink. Det blir riktigt kallt, minusgrader direkt och runt -20 grader efter några minuter. Kylan håller i sig några timmar i ett normalvarmt rum. Varför funkar det? Ultrakortversionen är att man ändrar fryspunkten. Se det här tidigare blogginlägget för en mer teknisk förklaring.

Halva poängen med den där picknickfrysen var att jag ville ha med glass in i studion, och ville ha ett sätt att hålla den kall. Vi pratade bland annat om hur man mördar en glass. Jag hann tyvärr inte säga så mycket om glassens struktur.

Vi pratade kolsyra också, och eftersom jag ville ha något som lät lite mer än en vanlig läskflaska tog jag med mig popping candy som jag köpt i London för ett par månader sedan (ur Heston Blumenthals egen serie för Waitrose. Klart jag var tvungen att ha den). Popping candy består i princip helt av blandade sockerarter och har små högtrycksbubblor av koldioxid instängda. När sockret smälter i munnen frigörs koldioxiden så att det popopoppopopopopar. Ett tips är att inte försöka prata samtidigt; dels låter det väldigt märkligt, och är man i radio KAN det även hända att det flyger ut små bitar och sätter sig i radiomicken. Ahum.

Jag ville ju laga något också, så jag tog med mig råvaror för att göra ceviche (tärnad fisk marinerad i citrusjuice). Tärnad salmalax, tärnad avokado, tärnad (gul) tomat, hackad chili och hackad koriander, limejuice och en färsk rödlök med stjälk. Löken skivade jag i realtid, och så pratade vi irritanter och korianderkontrovers medan laxen sakta vitnade i limejuicen. Sedan åt vi resultatet, med knapriga tortillachips till så att vi kunde prata lite om matljud och förväntningar. (Uppdatering: nu har jag bloggat receptet)

Och så övade vi första hjälpen mot för mycket wasabi/pepparrot/dijonsenap: sushiprofylaxen, som jag lärt mig av Lisa.

Vi hann kläma in ett par lyssnarfrågor också. Om någon är intresserad av länken mellan nyckelpigor och grön paprika finns den beskriven här.

Denna post publicerades ursprungligen 2016-06-21 på Matmolekyler-bloggen på Taffel.se.

Sommarpratande forskare 2016

Vet ni, det börjar kännas lätt poänglöst att köra den här räkneövningen. De sommarpratande forskarna blir ju bara färre och färre. I år är det hela TVÅ stycken forskare som är sommarvärdar i P1. Av totalt femtionio sommarprat.

30/6: Danica Kragic Jensfeldt, professor i datalogi
16/8: Hannah Akuffo, professor i parasitologi

Men Å ANDRA SIDAN ska Karin Bojs sommarprata (19/8). Det blir nog bra.

Ett litet ingefärsmysterium – från Matmolekyler

Än så länge omöglig ingefära, komplett oskyldig rosmarin och eventuellt komplicerande citrus.

Jag har just lagt större delen av min söndagskväll på att tokgoogla aromämnen och molekylstrukturer för ingefära och för mögel, och jämföra dem kors och tvärs. Varför då?

Jag har just lagt större delen av min söndagskväll på att tokgoogla aromämnen och molekylstrukturer för ingefära och för mögel, och jämföra dem kors och tvärs. Varför då? Jag råkade genom en diskussion på Facebook träffa på en liten grupp människor som alla tycker att ingefära i vissa situationer, men inte andra, smakar oätligt starkt av mögel. Personer runt dem som äter samma smak känner det inte mögelsmaken alls. Ett smakmysterium!

Just tydliga individuella skillnader i smakupplevelse är ett av de mest omvälvande fenomen som jag och Lisa hittat, igen och igen, när vi researchade och skrev Matmolekyler. Modern forskning vänder upp en liten ledtråd här och en pusselbit där, som alla pekar på att vi inte precis startar våra ätande liv som blanka sidor. Vissa är genetiskt predisponerade att tycka koriander smakar äckeltvåligt. En del kan inte uppleva pepprigheten i rotundon. Samma brysselkål kan med genernas “hjälp” vara plågsamt besk i en mun, och totalt oförarglig i en annan. “Alla lever i sitt eget smakuniversum” brukar vi numer säga. “Det finns inte ett rätt sätt att uppleva smak”. Ändå får många höra att de är kräsna, barnsliga, eller åtminstone bra märkliga.

Mitt flitiga sökande efter aromämnen och överlapp gav i vilket fall inte så mycket utdelning. Det närmaste jag kommer är en vild gissning: det verkar som om såväl färsk som tillagad ingefära innehåller en hyfsad mängd borneol. Vissa citrusextrakt ska tydligen också innehålla borneol och isoborneol. Det är intressant, eftersom ett rätt nära besläktat ämne (metylisoborneol) för de allra flesta har en stark och tydlig mögellukt, av jordmöglig typ. Så kanske kanske är det så att ingefärsmissgynnade upplever borneol ihop med något mer som “alla vi andra” upplever metylisoborneol? (Det vill säga väldigt motbjudande mögligt, åt det jordiga hållet. Hu.)

Men det är himla roligt att i realtid se flera människor med samma “märkliga” smakfenomen hitta varandra. Finns det fler därute som tycker att cola smakar mögel ihop med vissa saker (cigaretter, kaffe… något mer)? Någon som tycker att ingefärsmarmelad smakar jordigt mögel? Ingefärsmarmelad ihop med citrus och/eller citruspektin, vilket verkade vara en bidragande faktor, eller mer allmänt?

Denna post publicerades ursprungligen 2016-04-10 på Matmolekyler-bloggen på Taffel.se.

Fem snabba till påskägget – från Matmolekyler

Varje påsk samma visa: om man inte ger absurda mängder färgglatt socker, vad sjutton ska man lägga i äggen? Kan man ge matnördiga påskägg som även vanliga dödliga blir glada över? Jodå. Här är fem av mina favoriter att lägga i äggen:

1. Lite, men riktigt bra godis. Liselottes hembageri (Norrtullsgatan 11, Stockholm) gör helt perfekt fudge. Totalt slät, utan minsta tillstymmelse till vassa sockerkristaller.

2. Kryddor – helst i kategorin “samma fast bättre”, om inte mottagaren är av den äventyrliga sorten. Ett riktigt bra paprikapulver, smakstarkt och lätt rökigt, brukar vara en ögonöppnare för den som hittills hållit sig till standardsortimentet. Dessutom kommer det i snygga burkar.

3. Hemgjorda kryddblandningar. Har du en mortel är du halvvägs hemma. Vaniljsocker brukar gå hem hos de flesta som gillar att baka, lavendel- och rosmarinssocker funkar till de mer smaknyfikna. Vill man ha något mindre sött rekommenderar jag lagerbladssalt, torkade lagerblad mortlade med lite salt till fint pulver. Vackert ljusgrönt och suveränt att klappa in en stek i.

4. Färskrostade kaffebönor. Dessa kräver förstås att mottagaren har en kaffekvarn. Kolla rostningsdatumet och välj bort allt som är rostat tidigare än för ett par veckor sedan. På bilden arvtagaren till ett av mina gamla stående favoritkaffen, Johan & Nyströms Etiopien Hafursa (nykomlingen heter Etiopien Gedeo Konga). Är utbudet skralt där du bor rekommenderar jag en seriös webbhandel som skriver ut rostningsdatum, till exempel Kaffecompagniet.

5. Överkurs till de som har en egen trädgård: roliga fröer som blir något ätbart. Påsken ligger ju ofta bra till i tiden för plantering. Förra året gav jag bort jordmandel.

Vad lägger du i påskäggen i år?

Denna post publicerades ursprungligen 2016-03-24 på Matmolekyler-bloggen på Taffel.se.

Framtidsspaning: skräddarsytt i glaset, hurra? – från Matmolekyler

Jästen, vår minsta tamsvamp, är något av en doldis. Bakar man bröd köper man en anonym ljusbrun klump från kyldisken. Gör man surdegsbröd har man kanske ett mer personligt förhållande till sin jäskultur – det har man ju till alla man matar och sköter – men faktum kvarstår att i de flesta fall har man ingen större aning om vad eller vem som bubblar i burken. Dricker man öl får man nöja sig med innehållsbeskrivningen “jäst”, medan malt- och humlesorter ofta listas på öletiketten.

Det är lite trist. Nöjesläser man listor på jästkulturer till salu – oftast öljäst – nämns egenskaper som “fruktig“, “jordig”, “maltig”, “fenolisk och kryddig”. Jästen producerar inte bara alkohol utan även estrar, fenoler och alkoholer som är en stor del av den slutliga smaken, särskilt i öltyper som belgisk ale. Fel eller misshandlad jäst kan också ge trista bismaker. Är man mer intresserad av det produktionstekniska kan man låta valet utgå från vilken temperatur jästen trivs bäst vid, hur effektiv den är, och vilken alkoholhalt den tål innan den ger upp och kastar in handduken.

En vanlig gissning är att det finns runt hundrafemtiotusen olika jästarter, och av dem har vi hittills upptäckt och studerat ungefär en på hundra. Inom varje art kan det dessutom finnas mååånga genetiska varianter, som kan ge vitt skilda resultat – se bara på arten Saccaromyces cerevisiae som används i såväl bakning som (ale)bryggning. Till stor del är jäst fortfarande okänd mark.

Nu till det lovande och läskiga. De senaste två decenniernas snabba biotekniska framgångar har gjort det betydligt snabbare och billigare att ta reda på både vilken jäst man har i provröret och vad den kan göra. När man inte längre siktar i blindo är det enklare att veta om man verkligen har bäst jäst för jobbet, och även enklare att ta fram nya skräddarsydda jästhybrider som gör som man vill.  En blivande revolution i glaset. Snabbare jäst, köld- eller alkoholtåligare jäst, jäst som lämnar färre bismaker eller käkar upp mer av humlebeskan. Sannolikhetsbaserade rekonstruktioner av jäststammar från förr, för den som vill försöka återskapa historiska öl.

En enorm potential för jäst till ett brett utbud av roligare, ännu mer udda öl och cider. Eller ytterligare en väg mot utslätade bleka törstsläckare och alkoholbomber? Det beror sannolikt på vad vi vill ha och vad vi är villiga att betala för. Riktigt coolt vore det förstås om nästa generation hantverksbryggare också kunde få ta fram egna jäststammar.

Denna post publicerades ursprungligen 2016-02-10 på Matmolekyler-bloggen på Taffel.se.

Puntarella med förhinder – från Matmolekyler

För några år sedan, när vi var nyblivna tvillingföräldrar och en handfull mycket små steg från total tröttkollaps, prenumererade vi på grönsakslådor.

Summering av FoF med fleras vetenskapsjournalistikdag den 11/11

Jag har just tillbringat en heldag med att lyssna på föredrag om och till viss del även debattera vetenskapsjournalistik, arrangerat av Forskning&Framsteg ihop med Institutet för mediestudier, Vetenskap&Allmänhet, Vetenskapsrådet, IKEM, Sveriges Unga Akademi och Vetenskapsmedia.

Jag och flera andra livetweetade under taggen #vetjodagen2015, och Dag Kättström liverapporterade. En rapport från mötet lär också komma så småningom. Men det är ändå roligt att summera lite; jag har hållit på med populärvetenskap, vetenskapsjournalistik och förhållandet mellan forskare, journalister och kommunikation i ungefär ett decennium (jag började som doktorand 2004 och började blogga populärvetenskap 2005, sommarjobbade som vetenskapsjournalist på DN 2006, debatterade förhållandet mellan forskare och journalister sommaren 2008, började skriva bok och föreläsa kring årskiftet 2008/2009 … och jag har väl egentligen aldrig slutat även om frekvensen blivit mycket lägre under senare år). Jag rekommenderar dock hela Twitterflödet för en mer representativ bild.

Man hör rätt ofta att det finns väldigt få vetenskapsjournalister i Sverige, och att de bara blir färre. Dagen gav lite perspektiv på det påståendet. SR:s Vetenskapsradion har till exempel en redaktion på 16 vetenskapsjournalister (och SR som helhet ytterligare några),  SVT en redaktion på cirka 12, FoF och Vetenskapsmedia ytterligare 12… totalt summerade Lars Truedson på Institutet för mediestudier ihop cirka 85 vetenskapsjournalister över 20 redaktioner (varav några inte svarat), och höftade försiktigt att det nog finns minst 15 heltidsfrilansar. Ett hundratal som helhet, vilket ungefär matchar medlemsantalet för Sveriges Medicin- och Vetenskapsjournalister. (Antagligen lite lågt räknat på frilansarna, skulle jag tro, särskilt om man även ger sig ut och räknar ihop de som sitter på olika produktionsbolag). Två mindre omfattande undersökningar under 1990 och 2010 gav 17 resp. 19 redaktionella vetenskapsreportrar.

Däremot verkar mängden vetenskap i medierna minska. Vetenskap&Allmänhet rapporterade från en pilotstudie om vetenskap i dagspress, där man räknat antalet artiklar om vetenskap i september varje år mellan 2002 och 2015, i DN, SvD, GP, Sydsvenskan och Aftonbladet.

Vetenskapsrapportering 2002-2015. Det ser klart bekymrande ut. 

Intresset för vetenskapsrapportering verkar dock högt och stabilt; Vetenskapsradion har uppemot en miljon lyssnare, SVT runt en halv miljon per avsnitt; flera talare visade siffror på att vetenskap är ett av de mest efterfrågade ämnena efter allmänrapportering. Tyvärr avspeglas det knappast i vetenskapsredaktionernas storlek jämfört med till exempel redaktioner för kultur, resor, och politik (se bara på DN med sin enda, om än väldigt kompetenta, vetenskapsreporter). Flera sa också att allmänredaktioner är mindre intresserade av och kunniga om vetenskap, jämfört med allmänheten. Och kanske även en och annan redaktör? Jag blir påmind om K C Coles fortfarande relevanta “Why Editors Must Dare to be Dumb” (Columbia Journalism Review, Juni 2006) Och här verkar vi fortfarande stå och stampa, jämfört med för ett decennium sedan – vetenskapsredaktioner är fortfarande underbemannade och underuppskattade, i förhållande till allmänhetens uppmätta intresse för vetenskap. Den ökade “klickjakten” är antagligen både dålig och bra i det läget; dålig för att fokus på snabba klick riskerar att öka på mängden sensationella slarvartiklar om bland annat hälsa och medicin, vilket undergräver det redan ganska skakiga allmänna förtroendet för journalister, bra för att klickstatistik också är ett enkelt sätt för redaktioner att se att det finns intresse för seriös vetenskapsrapportering.

Positivt var att flera av vetenskapsjournalisterna som närvarade tyckte att förhållandet mellan journalister och forskare blivit bättre; att forskare hade större förtroende för journalister, och att de hade färre kommunikationsproblem med forskare. (Intressant att kontrastera mot denna undersökning från 2005, där flera på båda sidor tyckte att det blivit bättre jämfört med ett till ett par decennier tidigare). Det var ingen där idag som direkt berörde om forskare hade upplevt att kommunikationsproblemen minskat och förtroendet ökat. Flera forskningsrepresentanter som var närvarande sa dock att det blivit allt viktigare för forskare att synas i media, “syns du inte finns du inte”.

Just forskares synlighet i media, och vad den faktiskt för med sig för fördelar (kontra inbillade fördelar), vore det intressant om någon någon gång kunde belysa lite närmare med konkreta siffor. Jag hör ofta åsikten att forskare som syns i media också får mer forskningsmedel, det verkar närmast anses som en etablerad sanning. Men de gånger jag kommit åt att fråga forskningsfinansiärer om deras beslut påverkas av vilka forskare som synts i media, eller vad media skrivit om forskaren, blir svaret oftast ett förvånat ‘Nä?’. Inte heller verkar universitet, den andra möjliga källan till pengar, ge extra anslag eller tillskott till de forskare som ägnar sig mycket åt tredje uppgiften. Så var kommer den här “sanningen” ifrån?

Under lunchpausen hölls också gruppdiskussioner. Jag valde en grupp som diskuterade forskares och journalisters ansvar, och inflytandet av av plattformar som bloggar och poddar (det kändes som min fråga :-)). Det här var väl enda delen av dagen som inte riktigt levde upp till mina förväntningar – majoritetsvyn i gruppen verkade luta mot precis samma åsikter som jag retade mig på för snart tio år sedan. Att vissa forskare kan kommunicera, andra inte, och de senare ska skyddas från världen och världen från dem. Att juniora forskare ska skyddas och styras bort från alltför intensiva medieupplevelser. Och att det är lite riskabelt och läskigt när forskare skaffar egna plattformar utan kontroll och guidning. Jag som bestämt anser att ALLA blir bättre med träning i att kommunicera, särskilt om de får välja kommunikationstyp och styra själva; att forskare ska börja kommunicera redan tidigt i sin utbildning och att kommunikatörer och universitet bör stötta och heja på snarare än hägna in och bromsa; och att forskare som bloggar och/eller diskuterar använder andra typer av sociala medier är en viktig samhällstillgång.

Dagen bjöd också på två föreläsningar från inbjudna brittiska vetenskapsjournalister, Barbara Cohen från BBCs vetenskapsradio, och frilansjournalisten Kate Ravilious. De beskrev ett läge som var mer likt Sveriges än vad jag hade väntat mig: finansiering är skakig och tillåter oftast inte granskande journalistik, förtroendet  är lågt för journalister men högt för forskare (procenten, runt 20% resp 80% förtroende matchar Vetenskap & Allmänhets siffror för Sverige), få forskare- eller ens vetenskapsutbildade i regeringen, redaktörer vill ha resultat- och tillämpningsdrivna reportage.

Medieutredaren och forskningsinstitutledaren Anette Novak höll ett intressant föredrag om sådant hon saknar i vetenskapsjournalistik: Vem får anslag? Vilka institutioner gynnas? Vad händer inom områden som det inte rapporteras om? Vad blir de långsiktiga effekterna på samhällsnivå? Och visst kan jag hålla med om att vi behöver mer och mer varierande långformatsjournalistik som tar upp komplexa samhälls- och individ-aspekter på teknik- och forskningsutveckling. Men det är dyrt och tidsödande, och säkert svårt att få “ekonomi” i på svenska, precis som det är svårt att få lönsamhet i bra svensk facklitteratur. Det finns i alla fall en del bra på engelska.

En av de bättre sessionerna – även om hela programmet var bra – hölls med Andrev Walden (Rymdslottet) och Magnus Brenner (Bildningspodden), som förutom att presentera sina egna projekt talade allmänt kring vetenskapsjournalistik i sociala medier. Vassa, roliga, bra – och inte traditionella vetenskapsjournalister, utan mer entusiaster som gått ut och skapat sin egen plattform baserat på passion för ett område. Jag gillade särskilt Waldens syn på populärvetenskap: som inkörsport till “tyngre vetande”.

Christer Sturmark höll ett intressant föredrag om vetenskapens roll – han föreslog att vetenskapen har tagit över en del av rollen som meningsbärande narrativ, den roll som tidigare fylldes av religion och mystik. Han lobbade även för att vetenskap bör innefattas i begreppet kultur, och granskas i samma format och omfattning.

Författaren Magnus Linton höll ett tiominuterstal om hur roligt det är att skriva i bokformat, där man kan blanda flera olika vetenskapsområden i samma berättelse. Eftersom det var precis det jag och Lisa gjorde i Matmolekyler kan jag inte annat än hålla med (däremot är det komplicerat att få ihop ett bra, engagerande OCH logiskt narrativ när man svingar sig mellan ämnen och områden. Men kul.)

Till slut en avrundning med Lars Truedson (i sin roll som producent för Medierna) och Mia Lindskog (neuroforskare och medlem i Unga Akademien) som gick igenom lite exempel på bra och dålig vetenskapsjournalistik. Bland annat några “höjdpunkter” från rapporteringen kring Gardasil och misstänkta biverkningar. Jag har inte följt de haverierna i detalj, bara sett ekon av dem i diskussioner i sociala medier, och vad ska man säga – det var faktiskt värre än jag trodde, även med hänsyn taget till att vi fick ett kort och spetsat urval.

Och så mingel, och middag. Samtalsvolymen blev faktiskt så öronbedövande att jag fick ta ett par pauser och ändå nästan tappade rösten. Och det ovanpå en interaktiv dag där folk hade diskuterat i alla pauser som gick – så mycket att moderatorn fick be folk vara tysta under bensträckarna mellan föreläsningar. Det är roligt att behovet av att prata om vetenskapsjournalistik är så starkt.

Sommarpratande forskare 2015

Det ser magert ut i år. (Lätt redigerad bild från Sommars Twitterflöde)

Nämen, kom igen, P1 – bara tre forskare i år? Det ser ut att bli en mager Sommaromgång för oss som gillar att lyssna på forskare och andra mer akademiskt anknutna Sommarpratare. Suck. Men Å ANDRA SIDAN så kommer Nobelpristagaren Edvard Moser att prata, och det är väl alltid något.

Hela listan:

* 5/7 Edvard Moser – hjärnforskare, psykolog, nobelpristagare
* 12/7 Johan Rockström – professor i miljövetenskap, agronom
* 11/8 Maria Strømme – professor i nanoteknologi, civilingenjör

Dessutom ser jag fram emot  att lyssna på Owe Sandström om Abbas kostymer och Sveriges största gymnasieutbildning i djurvård (12/8) och Ben Gorham (14/8) om dofter och parfymer.

Kort gästspel i Morgonpasset om sur mjölk

Ungefär såhär ser mina förberedelser ut inför en intervju,
även en 
hastigt påkommen sådan. Post-its är bra, för man
får inte plats att 
komplicera saker alltför mycket.

I måndags morse blev jag helt oförhappandes kontaktad av Morgonpasset, som ville fråga lite om sur mjölk, i direktsändning samma morgon. Det var en sån där klassisk måndagmorgon där alla är sena och barnen klättrar på väggarna, men jag hann med att skicka resten av familjen till förskolan och ta en paus med kaffe och en halvtimmes uppborstning och sortering av kunskaperna innan det var dags att prata.

Resultatet kan höras här via webben (spola fram till klockan 09:15).

Jag kan för övrigt rekommendera post-its för anteckningar när man förbereder sig för en sån här sak. En enkel tanke per lapp, och sedan fylla på och flytta om tills det inte finns några gigantiska hål i tankekedjorna.