Sjätte experimentet var en ”törstig sköldpadda” som ska kunna suga i sig enorma mängder vatten. Vi har lagt den i en stor skål och bevakar den noga. Den var 8.5 cm lång och 12 cm runt magen när vi började.
Efter en dryg vecka var den ungefär dubbelt så stor åt alla håll.
Lucka 4 var vatten, färgtabletter och olja, allt i en klassisk glasbägare. Det gick rätt långsamt för färgtabletterna att lösa upp sig, så barnen blev uttråkade och gick sin väg. Då la vi i en bit vanlig brustablett och fick äntligen se det färgade vattnet bubbla upp genom oljan och lägga sig överst.
Lucka 5 var en bikarbonat-och-ättikadriven raket. Vi lyckades dock inte få den att flyga iväg som tänkt – ättikavattnet löste inte upp bakpulvret snabbt nog att puffa iväg raketen. Vi var försiktiga och ”fyrade av” i badkaret. Vid köksbordet hade nog varit bättre.
Jag har som sagt bloggat en del, förut.
Jag har äntligen fått lite tid och möjlighet att blogga, igen. Det kommer bli både jobb och hobby, sometimes in English, och inte alls lika många foton på mina barn som man skulle kunna tro. /Malin
I finally will have some time to blog, again. It will be both job and hobby, sometimes in English, and mostly free of photos of my kids. /Malin
Jag brukar, vid det här laget mest av tradition, räkna alla sommarpratare som har något slags forskningsanknytning. Det känns kanske inte fullt så nödvändigt nu, när forskningsrelaterade poddar blommar upp vart man vänder sig och den som lägger manken till och letar lite nog kan lyssna på forskare hela dagen, hela veckor i sträck.
Men tradition är tradition, som sagt.
25/6 Anders Hansen, Överläkare i psykiatri
27/6 Magnus Ranstorp, Statsvetare, terrorexpert
11/7 Anne Sverdrup-Thygeson, Biolog, professor
13/7 Emma Frans, Doktor i epidemiologi, forskare, vetenskapsskribent
6/8 Ingrid le Roux, läkare
11/8 Michael Tjernström, Professor i meteorologi
14/8 Nick Bostrom, Filosof
Jag har säkert missat någon.
Jag ser förstås fram emot en hel del av de andra sommarpratarna, också. Särskilt glad är jag att Sven-David Sandström hann spela in sitt sommarprat. Och det finns flera hedersdoktorer bland de övriga sommarpratarna, som Anne Ramberg och Anna Rosling Rönnlund.
Denna post publicerades ursprungligen 2019-07-13 på min gamla blogg.
Helgen behöver planeras i förväg, om man har barn att sysselsätta. När barnen dessutom fått fina labbrockar får man passa på att göra experiment.
Experimentet i kartongen fanns på Flying Tiger, och är märkt med ålder 8+. Mina sexåringar klarade sig bra med lite föräldrahjälp.
I paketet finns två trädsilhuetter i papp, ett fat med en gräsdekor, en grön tuschpenna, en långskaftad skopa, en bägare och en liten påse salt.
Det mest tidsödande steget är att noga måla alla trädets grenspetsar gröna, på båda sidor, med den medföljande lilla tuschpennan.
De färdigmålade två identiska träddelarna sätts ihop i kryss och ställs i det medföljande fatet. Sedan kommer det spännande steget: blanda varm saltlösning på det medskickade saltet, och vattna trädet. Och sedan vänta. Vi kunde se små kristaller efter ett par timmar, men det tar upp till ett dygn innan trädet utvecklat en redig kalufs.
Vi förvällde rödkål till middagen, och jag sparade ett glas av kokvattnet till experiment. Rödkål är en väldigt rolig indikator, med rejält dynamiskt omfång och snabb i svaret.
Lampbelysningen gör dem inte riktigt rättvisa, men från höger har vi:
Väldigt bra partytrick, eller för den delen fem-minuter-i-vardagen-trick, om man har barn.
Ni vet korgarna med små billiga päron som kommer såhär års? PERFEKTA till att göra ingefärspäron på.
Jag sprang på en hel pall med pärontråg för det bisarrt låga priset 10 kr lådan när jag handlade till kvällsmaten, och då var jag ju tvungen.
Jag livetweetade startfasen av en omgång päroninkokning på Twitter tidigare ikväll. Det var mest menat som en avskedsakt för min gamla mobil som är på väg att pensioneras, men bilderna blev ändå rätt OK, så jag lägger en summering på bloggen med.
Ingefärspäron
Koka upp en liter vatten, 500g socker, skivor av färsk ingefära och skivor av färsk citron i en stor kastrull. Låt koka i minst 20 min. Fuska inte med tiden, då blir lagen inte bra. (Men har du jättebråttom kan du hälla i ett par extra deciliter socker och koka lite kortare tid).
Var försiktig med ingefäran, förresten, och smaka på den innan. Ingefära som blir gammal (nere) får en grålila ton, tappar doften och smakar ettrigt brännig. Ingefära som är bra (uppe) är klart solgul och har en blommig arom.
Och är du känslig för beska, byt ut citronskivorna mot bara citronskal. Jag brukar skiva i ena halvan av citronen och bara ta skalet av andra.
När lagen har kokat minst 20 minuter, lägg i skalade hela päron och sjud tills de blir transparenta och mjuka. Sedan kan du äta dem ljumna med en skvätt lag och lite mjukvispad grädde. Har du varit listig nog att välja päron med fina ”pinnar” kvar kommer de vara hyfsat lättätna. Annars kan det bli lite halkigt.
Eller så lägger du päronen i lagen i en burk kylskåpet, och äter upp dem en och en när andan kommer på. Har man varit rimligt hygienisk och inte snålat på sockret håller de minst 4-5 dagar. Fast de blir nästan alltid uppätna långt tidigare än så…
Den som råkar snubbla på min Ravelry-profil kan se att jag mest stickar tröjor och stora sjalar. Långsiktiga projekt som kräver mycket tid och mycket garn. Det blir tidvis lite tråkigt och jag lär mig inte så många nya tekniker som jag skulle vilja. Årets mål är därför att sticka fler små projekt – mössor, vantar, sockor – och att använda upp en del av restgarnet från gamla eller övergivna projekt.
Först ut är en mössa, Miki, av Angela Tong, klar idag! Jag försöker numer att alltid välja projekt före garn – låt oss säga att det är en surt förvärvad erfarenhet från tidigare projekt – men det här garnet, ett rosa sockullgarn och ett färgskiftande ullgarn, var ett impulsköp. Jag fick leta en del på Ravelry för att hitta något passande.
Jag har redan en blogg. Den heter Vetenskapsnytt och har levt igenom hela en bloggs livscykel sedan jag tryckte ‘Publicera’ för första gången 2005. Nu lever den ett tyst och fridsamt pensionärsliv på vetenskapsnytt.se (men den tillhör fortfarande familjen, jag har matat den med förnyat domännamn varje år fram tills nu!)
En av orsakerna till att Vetenskapsnytt började tappa av, förutom det i sig massiva tidsbortfall som orsakades av först en licavhandling och en doktorsavhandling, var att jag blev alltmer engagerad i det fantastiska lilla internet-mat-zinet Taffel.se. Jag började blogga där i slutet av 2007, och tackade aningslöst ja till att söka pengar för en bok ihop med Lisa Förare Winbladh eftersom hela min bakgrund i den akademiska världen sa “Totalt riskfritt, man får ju ändå aldrig anslagen man söker”. Men vi fick pengar, och valde att lägga ut vårt arbete-in-progress som bloggposter på Taffel-bloggen Matmolekyler. (Den är lite svårlänkad numer eftersom den inte är aktiv, men ett fulhack på Taffels sökfunktion borde ge en bra start: Matmolekyler).
Sedan anföll resten av livet – disputation, jobb och sånt – och skrivandet fick komma lite på undantag (vilken tur att iallafall att Twitter fanns!). Efter några års jobb insåg jag dessutom att jag helt oplanerat lyckats ställa om hjärnan till att engelska var mitt primära arbetsspråk, och varje försök att skriva kändes som en frustrerad soppa av anglicismer och swinglish.
Där stod jag och stampade ett par år. Sedan “löste det sig” på så vis att jag och min man fick tvillingar, vilket som i ett trollslag suddade bort alla möjligheter till sömn, och till intellektuella fritidsaktiviteter som skrivande, i några år framåt.
Men nu kliar det lite i fingrarna, så jag har bestämt mig för att ge mig själv en ny blogg i present inför 2019. Kanske blir det lite vetenskap, eller böcker, eller mat — när vi periodvis lyckas klättra oss ur falukorv-och-pasta-träsket — och det kan hända att ett sy- eller stickprojekt fladdrar förbi i marginalen. Det kommer antagligen att förekomma lite hopplöst optimistisk balkongodling. Det är inte ens säkert att jag konsekvent håller mig till ett språk.
Malins blogg. 